efter hans åsikt vore obilligt. Ty — tillägger Sokrates förklarande — man får ej ens mot de orättvisa eller orättrådiga göra orätt eller vedergälla ondt med ondt, emedan man aldrig får göra det orätta. Skulle medborgarens öfvertygelse eller intressen råka i strid med lagen, borde det stå honom fritt att med skäl ådagalägga sin bättre rätt eller sanningen af sin sak, men ingalunda att med våld eller list öfva lagbrott. Gjorde han sig skyldig till sådana, kunde det icke annat än lända honom till fördel, om han straffades; ja; han borde icke allenast villigt underkasta sig straffet, utan till och med själf anmäla sig till dess undergående.
Med dessa Sokrates’ tankar om människans plikter mot det borgerliga samhället är ock Sokrates själf såsom medborgare korteligen tecknad; ty lif och lära voro hos honom ett. Han var ett sällsynt mönster af en laglydig, plikttrogen och rättrådig medborgare, hvarpå historien lämnat oss en mängd bevis. Ehuru han högeligen ogillade Perikles’ politik, deltog han dock som simpel soldat i flere genom denna politik framkallade krig och ådagalade därvid minnesvärda prof på kallblodighet och uppoffrande kärlek till nödställda vänner och krigskamrater. Såsom bevis på hans omutliga rättrådighet och hans orubbliga ståndaktighet vid försvarandet af sanningens sak må här nämnas, att när han en gång innehade ordförandeplatsen vid domarebordet, då några fältherrar voro stämda inför rätta, kunde hvarken hans meddomares hot eller det rasande folkets skrän förmå honom att afkunna den fällande domen, emedan de anklagade icke blifvit hörda eller fått tala till sitt försvar — en rättighet, som enligt lag var dem
