anhängarne af Antistenes’ skola och ännu mera åt deras efterföljare i samma riktning, Stoikerna; ty båda dessa skolor utgjorde, så i lif som lära, en den kraftigaste protest hvar mot sitt tidehvarfs oerhörda njutningslystnad.
En annan, som äfven hörde till Sokrates’ omedelbara lärjungar, men likväl aldrig stod i något innerligare förhållande till mästaren, utan snarare med turistens nyfikenhet följde hans undervisning, föga bekymrande sig om lärans ande, var Aristippos, stiftaren af den s. k. Kyrenaiska skolan och nästan rena motsatsen till Antistenes. Född och uppfostrad i det yppiga Kyrene på Afrikas nordkust, hade han af ryktet om Sokrates’ vishet blifvit lockad till Atén, där han umgicks med Sokrates och hans lärjungar, dock utan att därunder i någon mån försaka de njutningar, vid hvilka han såväl i barndomshemmet som under sina vidsträckta resor hade vant sig. Med ett af naturen glädtigt sinne, fin umgängeston, rika tillgångar och stor minniskokännedom var han en man, som visste att skicka sig i alla lifvets lägen. Då det någon gång föll honom in att underkasta sig försakelser, kunde han till och med lägga i dagen det mest beundransvärda jämnmod; men så visste han ock bättre än någon annan, huru man, äfven under de kinkigaste förhållanden, skulle kunna förskaffa sig vällefnadens njutningar. Lifvets högsta goda — så lärde Aristippos — består i ögonblickets njutning eller angenäma sinnesstämning, alltså på sätt och vis i en själsharmoni, ehuru af det flyktigaste slag. Dygden bestämde han såsom skickligheten att förskaffa sig en sådan njutning; och för att
