54
vinna denna skicklighet fordras insikt, nämligen om de bästa njutningar och om sättet att förskaffa sig dem, hvilken insikt man genom umgänge med andra, och i synnerhet genom erfarne mäns undervisning, kunde vinna. Man finner här tydligen en yttre likhet med Sokrates’ lära snart sagdt i alla hennes hufvudpunkter; men denna likhet är dock så ytlig, att all ande i läran är försvunnen. Den njutning eller själsharmoni, som Aristippos afser, är förnämligast stundens sinnliga njutning, hvilken han ansåg för den bästa, såsom varande den starkaste. Insikten bidrager att göra njutningen så förfinad som möjligt; och Aristippos tillägger — äfven däri ytligt imiterande Sokrates — att man vid njutningen bör iakttaga hofsamhet och måtta, men detta endast af det skäl, att omåttligheten kan medföra njutningens motsats, smärtan, hvilken enligt samma lära är att betrakta såsom det största onda, som människan har att bekämpa eller undvika. Ja, omåttligheten kan slutligen till och med omintetgöra människans kraft och förmåga att njuta vidare, d. v. s. göra henne oförmögen att fortfarande förskaffa sig hvad Aristippos ansåg för det högsta goda.
En tredje ensidig riktning, som framgick ur Sokratismen, var den s. k. Megariska skolan, som visserligen i likhet med Sokrates själf hade ett öppet sinne för motsatsen mellan den sinnliga och den osinnliga världen, men till följd af inflytelser från den Eleatiska skolan fattade den senare på ett sådant sätt, att hon förlorade allt bestämdt innehåll.
Att dylika ensidiga riktningar kunde framgå ur Sokratismen är af förut angifna skäl naturligt. Sokra-
