tismen utgör ock den gemensamma utgångspunkten för hela den följande grekiska och grekisk-romerska filosofien, hvilken därigenom hänvisades att i främsta rummet lösa de i högre mening praktiska lifsfrågorna, nämligen frågorna om dygden och det högsta goda för människan. Men vi lämna nu de sokratiska skolor, som måste karaktäriseras såsom ensidiga och ytliga, dock under erkännande, att deras framträdande icke förefaller oss mer öfverraskande, än att läror sådana som Mormonismen kunnat uppspira på kristen grund. Lika litet som Mormonismen förringar den sanna Kristendomens visen, lika litet hafva den Kyniska och Stoiska, den Kyrenaiska och Epikureiska skolan förmått att grumla den rena källa, från hvilken de medelbarligen eller omedelbarligen ledde sin upprinnelse; och källan åter kan ej bära skulden för, att hennes flöden under vägen uppblandades med hvarjehanda orenligheter.
Men ett flöde ur den sokratiska källan fanns det likväl, som gaf rent och klart vatten, och det är detta, som både gifvit oss ett rätt begrepp om Sokratismen och därjämte spridt välsignelserna af denna lära till den aflägsnaste eftervärld. Det var nämligen blott en onda af Sokrates’ många lärjungar, som var kallad att blifva Sokratismens rätte apostel; och det var filosofen Platon. Han har icke blott gifvit oss en ren och trogen bild af Sokrates såsom människa, medborgare och lärare, utan han har ock med hjärtats hänförelse och snillets djupa blick trängt in i Sokratismens innersta väson och däråt gifvit ett sant uttryck i en filosofisk lärobyggnad, som ej mindre för framställningssättets fulländade konstnärlighet än för innehållets ädla huma-
