nytt i den meningen, att det helt och hållet saknar grund och fotfäste i det förgångna gamla. Hemligheten af det lärorika i historiens studium ligger väl just däri, att detta studium skänker oss en mångsidigare och följaktligen rikare och fullständigare kunskap om för handen varande föremål, i det historien gör oss bekanta äfven med de sidor och synpunkter, hvilka för forntidens blickar voro tillgängliga och af den samma närmare betraktades och bearbetades.
Sanningen af hvad vi nu sagt skall af det följande nogsamt bekräftas. Ja, vi skola till och med finna, att hvad forngreken Sokrates lärde sin tids ungdom skulle vara en oförgänglig hjärtats och karaktärens skatt för vår ungdom att äga, äfvensom att hans personlighet företedde karaktärsdrag, hvilka hos vår tids frommaste dygdemönster knappast kunna upptäckas enstaka, ännu mindre befinnas förenade hos en enda person till en aldrig störd själsharmoni.
Beträffande gången af denna betraktelse, skola vi först kasta en blick på det bildningens skede, i hvilket den grekiska nationen i allmänhet och atenarne i synnerhet befunno sig vid den tidpunkt, då Sokrates uppträdde för att genomföra sin mission. Ty all den stund äfven Sokrates — lika väl som hvar och en annan af mänsklighetens store — var ett barn af sin tid, kan hans personlighets bild icke skådas i sin helhet, ej heller erhålla den rätta belysningen, med mindre han får sin plats på den fotställning, historien en gång gifvit honom. Därefter skall vår betraktelses hufvudafdelning följa, eller den, som handlar om Sokrates’ lefnad, person och lära, hvartill ock hör hans egendom-
