Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

6

liga lärometod; och sedan vi ägnat några ord åt det upprörande, men icke dess mindre lärorika sätt, hvarpå denne underbare man ändade sin välsignelserika lefnad, äfvensom åt anledningarna därtill och de närmaste följderna däraf, skall vår betraktelse afslutas med en blick på Sokratismens världshistoriska betydelse och på det reformerande inflytande, sokratismen utöfvat på senare tiders andliga odling.




Vid den ryktbare statsmannen Perikles’ död hade Hokratos uppnått 40 års ålder; men oaktadt 30 år af hans lefnad ännu återstodo, under hvilka han hufvudsakligen var sysselsatt med fullföljandet af sin höga sändning, kan han dock med allt skäl sägas hafva tillhört det tidehvarf i Aténs bildningshistoria, hvilket fått sitt namn efter Perikles. Detta tidehvarf har blifvit räknadt för Aténs mest lysande, och i många afseenden var det väl ock så. Utan att fästa oss vid Aténs krigslycka och dess härförares lysande fältherretalanger, erinra vi blott om den höga ståndpunkt, Atén under detta tidehvarf innehade såsom konsternas och vetenskapernas säte. Det var under detta tidehvarf, som Sofokles’, Euripides’ och Aristofanes’ odödliga dramer sågo dagen, för att oemotståndligt tjusa Aténs teaterälskande publik, hvars njutning icke ens stördes af bekymmer för anskaffande af inträdesafgiften; ty genom ett fintligt handhafvande af den kassa, som tillkommit genom bundsförvanternas sammanskott, sörjde Perikles för, att denna njutning kunde erhållas gratis. Det var då, som vältalighetens mäktiga gudinna besteg den