356
6. Sknldestycken.
och gråt på en gång, Henrich og Pernille, ett intrigstycke med betjenten och pigan från de andra komedierna tit I hufvudpersoner. Efter någon tids afbrott, förorsakadt af teaterns bankrutt, uppfördes de närmaste åren ytterligare fem nya stycken, hvaribland Den Stundeslose („vir in niliil agendo occupatissimus"), af alla karakterer den, på hvilken vi minst märka det mellanliggande afståndet af hundra är. Samtidiga med dessa inalles 20 komedier äro trenne, som icke genast offentliggjordes: Erasmus Montanus, i hvilken uppblåst skolvisdom ligger under för fördom och gammaldags enfald, en komedi — eller tragedi —, hvilken genom karakterernas fina skiftningar och samspel, samt genom den lika naiva som grundkomiska dialogen kanhända står högst bland alla Holbergs dramatiska dikter; vidare Don Ranudo (o du nar) och Hexeri eller blind Allarm; dessa tre stycken nämnas i företalet till »Den danske Skueplads, Iste Bind», som han ulgaf 1723, ännu under namn af Hans Mikkelsen. Således infaller Holbergs fruktbarhet som skådespelsförfattare under tiden kort före och kort efter hans 40de år
Hans syftemål med komedierna var — oin man frånräknar de få parodierna, som afsågo smakens upptuktelse, — att moralisera. Men för sitt allvarliga ändamål glömde han icke, att det är »lika så nödvändigt att inblanda »Galskab» i komedien som att smörja hjulen på sin vagn». Och då han vid »galenskaperna» ieke heller glömde, att det, som föreställes, måste vara naturligt, så »att åskådaren kan inbilla sig, att det är allvar», så förde honom dessa galenskaper långt öfver den klokhet, han för tillfället ville inskärpa, och lefnadsregeln blef under Holbergs hand en sjelfständig lifsbild. Med »Jeppe paa Bierget" var det sålunda hans afsigt att inskärpa, att »Naar Donder, Handverks-Mffiiid inanUegiment vil give, DaScepteret til Riis kand snart forvandlet blive.» Planen till stycket lånade han ur en sämling sagor. Men så framkom skildringen af den förtryckte, godmodige, humoristiske Jeppe paa Bjerget, så dc scener, i hvilka han gifver efter för sin törst och blifver munter och istursk, tilldess han slutligen faller omkull, och do, i hvilka han vaknar upp i Baronens säng och blir förnäm herre. Förunderligt, att Holberg, som lefvat sin mesta tid i Norge eller på utrikes resor och senast några år såsom professor i Köpenhamn, kunde ega en sådan kännedom om den seländske liofvcrihonden, icke blott om hans vilkor och uttryckssätt, utan så att säga om hans själf
Den oafbrutna själsverksamheten med dikt på dikt — vi finna knappt något motstycke dertill i hela litteraturhistorien — ha'de medtagit Holbergs krafter. Han reste utomlands och tillbragte vintren 1725-26 i Paris. Här besökte han flitigt bibliotekerna, gjorde bekantskap med teologer och fornforskare, och glömde ej heller teaterväsendet. Till tidsfördrif
