Holberg.
357
öfversatte han sin 'Politiske Kändestsber- på franska, men kunde ej få den uppförd, då man (i Paris!! trodde sig deri Unna personliga anspelningar och icke heller vågade bjuda åskådarne på ett stycke, i hvilket endast simpelt handtverksfolk förekom. Hemma skördade han tack och jublande bifall, men också otack. Han hade stött sig med både »de svarta och de röda pedanterna», och måste vid sina tillfällen bita ifrån sig, som t. ex. då en officer rusade på honom med orden: »Jag går icke ur vägen foren narr!» - - 'Men det gör jag», sade Holberg och vek undan. Han stod i lång tid så anskrifven. att om han blott sade: »det iir vackert väder i dag», sökte man i hans ord finna en dubbel mening. Nu hade han kommit tilbaka till studierna, sin käraste sysselsättning, och ett latinskt bref om hans lefnad, 1727, slutar med att förklara, att han med hvar dag får mera lust till at skrifva; »men», tillägger han, skämtdikten vill jag lemna ät andra». Det fans för honom så mycket "mindre frestelse, som teatren samma år måste stängas, till följd af brist på »Nmring»; till den sista föreställningen skref Holberg, halft skämtande, efterspelet: Den danske Coinoedies Ligbegjjengelse. Året derpå Inträffade Köpenhamns stora brand, och med Christian den 6tes tronbestigning (1730i utbredde sig öfver landet en pietistisk stillhet, som särskilt var fiendtlig mot skådespelarekonsten, Holberg utgaf tredje, förökade upplagan af sina komedier och sade dermed Talia farväl.
Vid en ny ledighet bland universitetslärarne hade han blifvit professor i sina hufvudämnen historia och geografi; det var dem, han n« behandlade i populära skrifter efter tidens och landets behof. Först en statistisk beskrifning öfver Danmark och Norge (1729), ett omfattande verk, på hvilket han länge hade arbetat; Bergens Beskrivelse och mindre tillfällighetsskrifter, t. ex. en till försvar för det ostindiska kompagniet. Vidare, i 3 stora qvartband, Danmarks Riges Historie, hvilken, sagotiden afräknad — som icke låg inom Holbergs synkrets — är ett hufvudarbete i Danmarks historiska litteratur, icke mindre genom det rika och sorgfälliga urvalet af material, än genom den jemna, underhållande framställningen af karaktercr, händelser och tillstånd i deras inbördes sammanhang; dernäst en utförtig Kirkehistorie intill Reformationstiden, Jo der nes Historie (i 2 qvartband) och under titeln Helte- og Heltinde-11 istorier en rad Jemförande biografier i Plutarchi manér. Dessa vetenskapliga folkskrifter jemte de poetiska — en begynnande dansk-europeisk litteratur — gjorde Holbergs namn berömdt äfven utom fäderneslandet. Huns skrifter lästes i Sverige, några till och med af menige man; att sjelfva Danmarkshistorien blef väl upptagen, anför han såsom ett bevis på dess opartiskhet. I Tyskland spriddes de genom öfversättningar, och teatrarne lefde der i många år på Holbergs
