384
6. Sknldestycken.
känslan af national egendomlighet låg på bottnen, men närmast samlade de sig för sitt nöje; de llngo då och dä i stället för kaffet en bål bischof på bordel och kryddade samtalet med sång eller improviserade rim; för att icke generas af främmande ansigten fingo de rum ofvanpå och anordnade der ett långt bord, med ett vcrsprotokoll och annat tillbehör. Så stiftades i April 1772 det ..Norske Selskab", ett slags studentklubb för norrmän i Köpenhamn, med en och annan dansk medlem, också en och annan frånvarande, som Claus Frimann i Davigen; ofta hade de ett välkomstsr eller ett afskedsgille, med helsningar till hemmet från det unga Norge. Det stående samtalsämnet var dagens, teatrcns, litteraturens nyheter, hvilka fingo sin dorn, stundom i ett rim eller ett infall, hvilket i hast lopp staden igenom; vidare tättingar uti att göra vers med uppgifna rim, öfver gemensamma ämnen o. d.; sedan sällskapet 1774 ordnal sig såsom ett litterärt och utgifvande samfund, utsatte man för smakens förbättrande prisuppgifter, liksom i de sköna vetenskapernas sällskap, blotl att medlemmarne sjelfva voro de täflande och priset än en ,,Bolie Bisp", än högtidligare en ring med inskrift från deras älsklingsskald Horatius: los excmplaria Grwca. Sällskapets stiftare var den nitiske Ove C. Meyer, en skolkamrat till Wessel, teologisk och juridisk kandidat; året förut hade han utgifvit en stridsskrift om ett norskt universitet, en af tidens brännande frågor, under det innevarande en sådan emot den danske recensenten af ..Zarine". Han var i flera år sällskapets förman; sekreterare var. Johan Wibe, en snillrik mig man, som skref roliga verser och var mycket afhållen; bland ,,Autoriteterna" räknades den fint bildade Fasting, diktare af epigrammer och kritisk anmälare — det var honom, Wessel vid ett gladt tillfälle gaf komponenten: „du er Fransk midt i Perialen" —; den lärdaste medlemmen var Monrad eller „Soren Latiner", vida bekant för sina sarkasmer; till en sednare uppsättning hörde elegikern Rein och den jovialiske visdiktaren Zetlitx. Af stamgästerna sågs ingen hellre än Wessel. Hans komiska sorgespel, hvilket skall hafva blifvit skrifvet före sällskapets stiftelse och utkom några månader derefter, gaf honom genast ett visst anseende, men roade svårligen Brun under den korta tid. han ännu var qvar i landet. Wessel var icke blott något litet, äldre än de flesta i kretsen, utan ock mognare, mera fördomsfri. Då 1'. II. Frimann (1774?) föreläste sin roman7. „Axel og Valborg" och en deri förekommande retorisk praktskildring af Axels skyndsamma ridt, förvånade Wessel åhörarne med att finna kämpevisans skildring ännu bättre. Hans visa om de europeiska nationernas dygder och lyten: „Brodnc Kar i alle Lande", är långt ifrån all norskhet. A andra sidan halp han icke heller tili med alt upparbeta det nationala stoff, som kom fram med den norska skaldeskolan, eller halp han blott
