Oehlcnschlåger.
425
tig verkan, furst och sist på det yngre slägtet. Nu var skalden också sjelf viss om sin kallelse. De juridiska studierna och med dem Utsigterna på embetsmannabanau sade han farväl. Redan året förut hade han utfärdat en subskriptionsptan — i sjelfva verket programmet för det nya seklets rörelse — om en häftevis utkommande skrift med kämpavisor från medeltiden, varsamt ändrade, och isländska sagor i trogen öfversättning, såsom en hjelp också mot språkets förklemande. Han tänkte på alt hälla föreläsningar öfver nordisk mytologi. Tills vidare sökte han rese-stipendium. Men förr än han fick svar, var han redan utrikes, i Augusti 18i'5; han ilade till Stoffens i Halle.
Stellcns förmodar, alt Oehlenschläger kom dit derföre, all han icke längre kunde motstå lusten att läsa upp sin Aladdin för honom. Det var säkert det första, han gjorde. Också Tör Goethe, som var der på besök, och för teologen Schleiermacher öfversatle han från bladet scener deraf på tyska, med språkfel och aldrig hörda vändningar; hans varma, tillitsfulla naiveté och oskuldsfulla tro på sitt eget som det vigtigaste i verlden hade för dessa män något särdeles tilldragande. I hans hufvud arbetade planer till nya skaldeverk. Men del romantiska morgonskimret hade efterhand gifvit vika för en klarare dag, och redan den fursla dikt, han hemsände från resan, -IIienivee« (s. o.), är, med all sin smältande längtan, icke en romantisk dikl. Utom enskilta drag af det öfvernaturliga är hans förunderligt hemvana och frimodiga säll att skildra den gamla Nordens gudar och hjeltar del, som påminner om, att det var som romantiker han först vigdes till skald.
Just i utlandet var Oehlenschläger särdeles fruktsam som nordisk skald. Från biblioteket i Halle fick han Snorre til) låns och fann der i Hakon Jarls saga ämne till ett sorgespel: hedendoniens sista kamp mot kristendomen. Stelrens skref på en filosofisk afhandling ; i samma rum san Oehlenschläger och diktade sin tragedi; de hade tidt och ofta en ny paragraf, en ny scen att läsa för hvarandra. Della aflopp icke alltid utan dispyter, hvilka dock närmast rörde sig kring Lessing eller Schiller, hvilken Stelfens som äkta romantiker nedsatte, särdeles nu för att i tid stäfja sin väns beundran. Inom sex veckor var »Hakon Jarl» färdig; oaktadt icke romantisk (utom i scenen med Auden) vann den Steffens' lifliga bifall. Vid slutet af vinlren hemskickades den och upplästes hos hans svåger Orsted af skådespelaren ltosing: man kan föreställa sig stämningen vid denna familjefest. Den insändes till teaterdirektionen, men förrän dess öde blef afgjordt, var författaren långt inne i andra planer. Schleiermacher läste en af Sofokles' tragedier för honom på grekiska och öfversatte den ord för ord; detta blef förberedelsen till elt mytologiskt sorgespel i antik stil: »Baldur hin Gode», som blef hans nästa arbete. Emeller-
