424
6. Sknldestycken.
rent romantisk dikt slår knappast att finna, icke ens hos Novalis. 1 de tvä år, StefVens höll föreläsningar i Köpenhamn, vann han ett varaktigt inflytande på del yngre slägtets sätt alt betrakta kristendom, historia och skaldekonst; till ingen stod han dock i närmare förhållande än till Oehlenschläger. »Då han», säger denne, »som en ny Ansgarius hade »föresatt sig att omvända våra vittra snillen och filosofer i Norden »från otro, var det honom väl ock rätt kärt all träffa på en nng, rask »hedning, som på sitt sätt knnde hjelpa till, då han först sjelf blifvit »döpt». Stelfens vill blott hafva varit, den, som löste de bundna krafterna hos skalden: »han blef medveten om sin egen inre rikedom, och jag nästan förskräcktes, då den ungdomliga, friska källan våldsamt strömmade mig till mötes. Inlet tvifvel plågade honom; hans obehindradt skapande verksamhet fann af sig sjelf den rätta formen. Hvad som allra mest förvånade mig, var den lätthet, hvarmed han beherrskadc sitt moderemål. En aldrig förr känd skönhet och poetisk fullhet utvecklade sig plötsligt; en ny epok i språket, hvilken inom kort bröt sig väg genom hela Skandinavien, framträdde under mina ögon med rika framtidslöften.»
Före nyåret 1803 bragte Oehlenschläger sin förläggare efter löfte ett band dikter, men nästan alla nya, deribland del vackra lyriska dramat »St. Hans-Aftenspil», med Dyrehavslourcn från hans barndom, romantiskt återspeglad: johannismasken, ekon, elfjungfrun lika menskligt lefvande som gycklarne och kälkborgarne. Samtidigt hade han begynt en hjeltedikt om Nordens Gudar; i den naivt-heroiska lon, hvari han framför alla blifvit mästare, utarbetade han deraf »Thors Heise til Jotunheim», men lade dikten å sido tills vidare. Hans nästföljande arbeten voro: ett lustigt sångstycke »Freias Alter»; derpå i krönikestil »Vaulunders Saga» efter Edda, med natursymboliska tillsatser; två sammanhängande följder mindre dikter; »Langelandsreisen» (hvari »Morgonvandring» s. S. 304) och »Jesu Liv i den aarligc Natur»; deremellan enskilda romanser och lyriska dikter; iill slut — den vinter, han fyllde 25 år — »Aladdin eller den förunderlige Lampe, dramatisk Ev en tyr i 5 Acter», efter berättelsen i 1001 natt. Det var likasom hans eget lifs saga: »Hade jeg icke sjelf i den hos mig uppdagade skaldegåfvan funnit en »förunderlig lampa, som satte mig i besittning af all verldens skatter? »Och fantasien var mig en ringens ande, som förde mig, hvarthelst jag »ville. Min bildning hade utvecklat sig sent, men temligen raskt, liksom »Aladdins, och liksom han, hade jag nyligen lärt känna kärleken. Min »mor var död, och, då jag skref Aladdins vaggsång på hans moders graf, ■ runno mina tårar för min egen moder.» Dessa olikartade dikter utkommo i två band »Poetiske Skrifter», under sommarn 1805; de gjorde en mak-
