Oehlenschliiger.
427
lios författarinnan mail. Stael, som med sin stab af tyska och franska snillen höll honom fängslad ända till vfiren: Derifrän gick färden till Klorens, hvarest han icke kände någon menniska; han hade nyligen läst Cellinis lefnad, och bland de herrliga pilåtserna och konstverken lefde han liksom midt i målarekonstens århundrade, uppfylld af lankar om Correggio, hvars konstnärslif han ville behandla i en tragedi. 1 Rom var han dagligen tillsammans med Thorvaldsen och gick omkring i museerna och de skuggrika villorna, men icke så gerna i solhetta att se på ruiner. »Correggio» är skrifven i Rom (1809), först på tyska; den bier på sin tid uppförd i Wien, Herlin o. s. v,, och framför de nordiska tragedierna gjorde den stor lycka, tili dess Tieck, många år sednare, uppvisade svagheterna i det konsthistoriska och i upplösningen; de tre första akterna frånkänner hon ej hög skönhet som dramatisk idyll. Med detta nya arbete begaf sig Oehlenschläger på resa hemåt. Han blef i Weimar emottagen något kallt mot förra gången, men fick dock en afskcdsscen 1 Goethes sängkammare. Hemma fann han ännu flera och varmare vänner, än han fyra och ett halft år förut hade lemnat. Hans dikter hade vunnit framgång, och genom honom begynte den allvarliga poesien att bli lika omtyckt och lika national, som den komiska varit sedan Holberg.
Med sitt 30de år och sitt bröllop i Maj 1810 har Oehlenschläger sjelf slutat den sammanhängande, utförliga berättelsen om sin lefnad; den kunde från litterär synpunkt slutas ännu förr. Intil! den plötsliga sommaren, med romantiska och nordiska dikter, spela lifvets, tidens och litteraturens inflytelser rikt nog in i hans utveckling, men dermed stannar det. Under hans utrikes resa se vi hans skaldeiif så godt som oberördt af resans intryck, och när man undantager »Correggio», är det blott yttre omständigheter vid hans dikter, som biografien hav att omtala. Han kom tillbaka icke blott fullt utvecklad, utan ock som författare ti il nästan alla de masterverk, hvilka nationen ännu ställer högst, och som den helsade med stigande hänryckning, särdeles så länge författaren var frånvarande.
Efter sin hemkomst blef han anställd som professor i estetik; de första föreläsningar, han höll, voro öfver hans kära mästare: Ewald och Schiller. Han utgaf hvarje år nya dikter: berättelser, lyriska stycken, dramatiska; att enskilta af dem voro lösa eller obetydliga, under det förväntningar och fordringar stegrats, började att sätta kritiken i rörelse. Störst lycka gjorde alltid hans nordiska arbeten, om ock blott med tillhjelp af de mildare drag, med hvilka han dämpade »grymheten»; så tragedierna »Starkodder» och »Hagbarth og Signe» och mästerverket bland hans hjeltedikter »Helge», en eyklus af raskt utkastade romanser,
