428
6. Sknldestycken.
med tragedien »Yrsa» till afslutning, diktade med lif och lust under sommaren 1S14. På den tiden hade redan Baggesen börjat sitt angrepp på honom, med skarpa, snillrika recensioner; tolf af »Asagaltens» yngre vänner (»Tylten») upptogo striden, men den hör till Baggesens, ej till Oehlenschlägers historia. Honom förtretade den blott och ställde honom midt emellan fnrgudare och förnekare. lin af hans få stridsskrifter var ett »Skruptudse-chor» i ett nytt dramatiskt sagospel »Fiskeren»; under det striden rasade allra häftigast, utkom hans sköna dramatiska idyll ■■den lille Ilyrdcdreng»; före denna >Hroars Saga», sednare -Nordens Guder»: eddasagorna i ett epos af romanzer i åtskilliga stämningar med »Thors Heise» som inledning (1819); af tragedier »Erik och Abel» utom de äldre, som alltjemt uppfördes. Den genom Holberg grundlagda teatren hade fått ett nytt, mäktigt stöd i dessa nordiska tragedier, som drogo konstnärer af första rangen tilt scenen (Dr. med, Iiyge, artilleriiöjtnant Nielsen, jungfru Brcnoe) och utvecklade en egendomlig stil i framställningen: ingen skald får en sådan lön som den dramatiske. Mindre tillfredsställelse hade Oehlenschläger af sina sträfvanden som tysk skakl; han öfversatte alltjemt sina arbeten — också Holbergs komedier — på läsbar tyska; men t. ex. tili »Helge» kunde han icke få någon förläggare; en»Gesammt Ausgabe» fick blott ringa afsättning, och han måste i Goethes brefvexling med Zelior låsa hvassa uttryck om sina nordiska tragedier: »wenn diese Nordländer Ihre Bären auf den llintcr»Inssen zu tantzen gelelirt haben, glauben sie vas Rcchtes gethan zu »haben. •
Tragedien •Vierijjgerne i Miklagård» (1S26), hvilken lästes och sågs med slort bifall, framkallade en orienterande kritik af J. i. Heiberg och, efter ett svar från skalden sjelf, ett utförligt återsvar, hvari Heiberg estetiskt genomgår Oehlenschlägers arbeten och, med uppriktig hyllning af hans geni, bestämmer honom såsom mera lyrisk-episk än dramatisk skald: derför i dramerna merendels lyriskt förälskad i hjelten och så rik på episka drag som bågskjuming, hanegäll, järtecken o.s.v.; men i det omedelbara dramat (som St.-Hans-Aftenspil och Aladdin), i känslodikten med episk grundval (t. ex, »Morgonvandring»; och i den lyriskar stämningsrika sagodikten eller romnnzen (Thors Heise, Helge och Nordens Guder, utom de särskilta romanzerna), — deri är han "oförliknelig». Allt detta tyckte Oehlenschläger icke om att höra, og hos efterpladdrarne hördes detsamma med ännu flera inskränkningar. Hans nästa hjeltedikt »llrolf Krake», med den ädle Hrolf och bland kiimparne de tre vännerna: Bjarke Norsk, Hjälte Svensk og Vöggur Dansk, blef åter kritiserad af Heiberg. Men just under dessa anfaktningar fick skalden en upprättelse, hvilken liksom kastar ett morgonskimmer öfver hans lefnads
