”Og derved har han faaet den Magt,
At hvor en Harpe klinger,
Er i dens Tone Noget lagt,
Som ham en Gjenlyd bringer.”
Grundtvig öfverlemnade honom från danska qvinnor en lagerkrans; kungen hade prydt honom med storkorset. Han sjelf uppläste med sin mjuka stämma en dikt, hvari det mot slutet heter:
”I hædre mig! — Jeg nær ved Grændsen staaer,
Dog end af Mathed bugner Gubben ikke.
Jeg drikker med! et Glas jeg ogsaa faaer,
Thi det er ei mit Gravøl, som I drikke.
Ei Tiden har min Livskraft mig førødt;
Tre, fire Huse herfra blev jeg født;
Men derfra gaaer — vil det Naturens Orden —
Endnu en smuk Allee til Kirkegaarden."
På denna sista väg följdes han få månader derefter, i Januari 1850. Kransen upphängdes öfver hans graf vid kyrkomuren; om våren hade en sångfogel byggt sitt bo i den.
LITTERÄRHISTORISKA UPPLYSNINGAR.
1. Öfversigt af Danmarks och Norges Litteratur.
Nordens kultur har tidigast och sjelfständigast utvecklat sig i sagan och kämpavisan. Dessa föregå den dansk-norska litteraturens sammanhängande utveckling, men den har aldrig varit helt och hållet utan samhand med dem, och den sträfvar i vårt århundrade både på poesiens och på vetenskapens väg att tillegna sig desamma.
Då utvandrare, till största delen från Norge, i början af medeltiden satte sig ned på Island och derifrån underhöllo förbindelsen med de andra nordiska länderna, blef det deras andliga uppgift att samla forntida och samtida minnen och fortplanta dem först muntligen, sedan äfven skriftligen. Litteraturen, jemte det språk, hvarpå den är affattad, kallas den forn-nordiska, den forn-norska, den isländska; hvilket af namnen som är det mest betecknande, är en stridsfråga, men betydelsen blifver densamma. Det var först efter kristendomens införande, som de gamla sångerna om gudar och hjeltar: Völuspá o. s. v., upptecknades af presten Sæmund (1090); inemot ett och ett halft århundrade sednare
