lemnade Snorre, såsom nyckel till skaldekonsten med dess konstiga omskrifningar, ett utförligt sammandrag af gudaläran. Dessa myt-samlingar utgöra den äldre och den yngre Eddan. Likasom gudasagorna hade också de historiska sägnerna lefvat på folkets läppar i hela Norden; sedan de fått ett hem på »Sagas ö», var det åter härifrån de sattes i omlopp. Skalder och sagoberättare från Island kommo till konungarnes och höfdingarnes hof och förstodos der utan tolk. De förde med sig hem berättelser om hvad de hört och sett, och efterhand samlades det förråd af gemensamma nordiska minnen, som är bevaradt i sagolitteraturen. Grundvalen var, utom äldre sagor, också skaldernas drapor, af hvilka stycken ständigt anföras; hvad framställningen beträffar, äro sagorna oupphunna mönster för en lefvande historisk stil (s. o. stycket S. 193–207). Några äro danska och norska konungasagor, andra, såsom Njalssaga, förtälja om islänska slägter eller höfdingar. Den namnkunnigaste af konungasagorna är »Heimskringla», innehållande Norges krönika, författad af den isländske höfdingen och skalden Snorre Sturlesøn omkring 1230 (tryckt första gången i Stockholm 1697).
Samtidig med de norska konungarnes, af Snorre på modersmålet skrifna krönika, är den danska kungakrönikan af Absalons vän och skrifvare Saxo Grammaticus; den är utarbetad efter liknande källor, men sirligt affattad på latin, till läsning för det boksynta Europa; först fyra århundraden sednare blef den i öfversättning en folkbok. Deremot hade den sydligare Norden redan på Saxos tid och ännu under de tre nordiska rikenas förening en blomstrande vis-poesi på modersmålet — grundad på de heroiska forntidssångerna, men egendomligt utförd — i Kämpavisorna (s. S. 311–19). Deras ämne är riddarelifvet med dess seder, vidskepelse och historiska minnen; formen är den stämningsrikt berättande romanzen, diktad till sång. I det dessa visor, derest de slogo an, munteligen fortplantades från slägte till slägte, från land till land, kommo de icke blott att lefva, utan ock att gro hos folket: af en och samma, så att säga, grundvisa kunde utveckla sig 10 andra, utvidgade, afstympade, halft omdiktade, men likväl alla folkvisor. Då man slutligen (från det 16de århundradet) började uppteckna dem i skrift, var ännu stilen den gamla och innehållet likaså, men språket efter tider och trakter förändradt, med blott enstaka spår af den äldsta språkformen.
På Island har fornspråket bibehållit sig temligen oförändradt. Men i den öfriga Norden genomgick det en upplösning och gäsning, hvarvid det, liksom alla nyare språk, blef mindre formrikt och tillika, genom att upptaga nya, till en del främmande (plattyska o. a.) uttrycksmedel, mindre likartadt, såväl i byggnad, som i beståndsdelar. I följd af de politiska förhållanden utvecklade sig, särdeles efter Kalmar-unionens
