upplösning, två olika skriftspråk, nemligen ett för Danmark (samt de sydsvenska landskapen) och Norge, och ett för Sverige. Skiljaktigheterna, sådana som de spåras i de gamla lagarne och folkböckerna, voro dock föga ingripande. Att de, efter den långvariga litterära afsöndringen, icke hafva blifvit större, än de i denna stund äro, derför har man att tacka, näst deras gemensamma grund och stamförvandtskap, äfven de gemensamma kulturströmningarne från det öfriga Europa.
Den första bok, som tryckts på modersmålet (1495 och ofta sedermera), är den danska Rimkrönikan, i hvilken hvar och en af konungarne, efter ett litet tänkespråk såsom inledning, naivt berättar om sina bedrifter och sin död och begrafning; det är en fäderneslandets historia på vers, liksom en annan omtyckt bok från den katolska tiden, »Hr. Michaels Riimværker», är en andaktsbok på vers. Det var dock först genom reformationen, som modersmålet på nytt började att komma till heders och litteraturen kom i gång. Sin mest populäre författare fick den i Christian den 2dres trogne anhängare Mag. Christiern Pedersen, som i Köpenhamn, Malmö eller utomlands utgaf en lång följd af skrifter: järteckenspostilla, öfversättning af det nya testamentet (1529), folkböcker sådana som Holger Danske, en bok om barns hållande till skolan o. fl.; hans skrifter, till hvilka också måste räknas »Christian den 3djes Bibel» (af 1550), hade stor betydelse också för hans modersmåls utbildning såsom skriftspråk. Vetenskaperna höllo sig dock ännu länge till latinet, till och med teologien: den lärde och fruktbare författaren Niels Hemmingsen, Melanchthons lärjunge, har endast skrifvit en uppbyggelsebok på danska. Näst efter religionen var det historien som lade beslag på modersmålet; men äfven här brytes isen med skrifter för olärdt folk, till en del öfversättningar. Christiern Pedersen hade uppspårat Saxos latinska krönika och utgifvit den; Anders Sørensen Vedel, Tycho Brahes hofmästare, sedermera kannik i Ribe, öfversatte den på god och fyndig danska, 1575, eftersom han hört hederligt folk harmas och beklaga sig deröfver, »at de kunde icke komme til at læse deris eget Fædernelands Historie, som fremmede Nationer læste saa mangen god Dag paa latinsk Tungemaal»; han utgaf likaledes den äldsta samlingen af kämpavisor, »Hundrede Visor», 1591, med upplysande inledningar, och sålunda fick folket genom Vedels arbeten en god del af sitt fädernearf tillbaka, likasom en återfunnen skatt. Ungefär vid samma tid öfversatte den norske presten Peder Claussøn Snorres konungasagor, hvilka icke mera lästes på grundspråket, och författade en beskrifning af Norge; båda dessa skrifter blefvo något sednare utgifna. En Danmarks-krönika i form af årsböcker, med utförliga aktstycken, sammanskref Christian den 4des riks-kanceller Arild Hvitfeld; men derefter återvände
