den gemensamma litteraturen höra förstlingarne ej blott af Oehlenschlägers utan ock af hans stora samtidas författareverksamhet: af Hans Christian Ørsteds skrifter i naturläran, Anders Sandøe Ørsteds i lagtolkning, Mynsters prediknlngar. Före skilsmässan framstod vidare Grundtvig både som kristlig prest och historiker och som nordisk skald och Ingemann som lyriker, båda med varaktig genklang i Norge; Molbech hade begynt sitt mångsidiga litterär- och språkhistoriska författareskap och Rask utgifvit sin »Vägledning till det oldnordiska eller gamla isländska språket» (1811), förelöparen till de nordiska språkens vetenskap och den förste af de småböcker, genom hvilka han bragte dag in i språkens Babel.
Vid slutet af föreningstiden (1811) hade Norge fått sitt eget universitet; bland dess lärare den snart namnkunnige naturforskaren Hansteen. Genom den fria grundlagen af 17. Maj 1814, genom föreningen med Sverige, som sjelfständigt rike, genomfördes hastigt skilsmässan, och litteraturen blef norsk. Den inleddes med nationalsånger; för öfrigt känslosamma, drömmande poemer i tidens smak eller jovialiska i den föregående periodens och ansatser till nationella skildringar. Först med det uppväxande slägtet — från 1830 — kom sjelfständighetskänslan till styrka. Dess entusiasm för frihet och fosterland, med allt, hvad högt och ädelt är, dess oro och obändighet, och på den andra sidan dess mod att söka helsa och hjelp af bildningen och konsten fingo sitt uttryck både i stridskrifter och i skaldeverk, genom Wergeland († 1845) och Welhaven; vekare toner anslog A. Munch. Det stoff, den hade att tillegna sig, var, som alltid, när ett folk föryngras, allmogens och fädernas lif. Sägner och sagor blefvo samlade och själfullt återgifna, af Asbjørnsen och Moe; fjellmelodier, bygdseder, ordspråk och allt dylikt blef liksom återfunnet. Andra kastade sig öfver de gamla skrifterna, både från språkets och från historiens sida, utgåfvo och förklarade dem; der bildade sig en lärd och kritisk skola af norska historici, vägledd eller missledd men alltid besjälad af fosterlandskärlek. Den fruktbare forngranskaren P. A. Munch, Keyser m. fl. blefvo denna skolas ledare. Också landskapsmålen fingo sin språklära och sin ordbok, grundligare än i nagot annat land, af Ivar Aasen; sjelfva försöket med ett »landsmål» (s. o. S. 124 ff.) är och blifver blott ett slags undervisning i norska allmogemål. Så i vetenskaperna. Och öfver poesiens »Solbakker» strömmade en fläkt från sagan, frisk och vårlig, i Bjørnsons berättelser ur bondelifvet och historiska skådespel. Det är, i korthet sagdt, samma rörelse, hvarmed seklet begynte, som tagit ny ansats i Norge, ensidig men kraftfull och stärkande också för stamförvandterna i Sverige och Danmark.
Den danska litteraturen bibehöll i och med sin större mångsidighet den vidsträcktare synkrets, hvilken den unga norska för en tid måste
