Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/453

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
441
1. Öfversigt af Danmarks och Norges litteratur.

undvara. Att de författare, hvilka jemte Oehlenschläger öppnade det nya århundradet: Ørsted, Grundtvig o. s. v., och till och med de mest betydande af den äldre stammen, allesammans voro danskar, gjorde Norges frånskiljande 1814 i litterärt hänseende så mycket mindre kännbart. Allraminst kunde det förmärkas i skaldekonsten. Oehlenschlägers ädla gestalt hafva vi följt halfva seklet igenom. Men rundtomkring honom stod eller framstod en chör af skalder, hvar och en med sin egendomliga stämma: med lyriska dikter som Baggesens »Riimbreve», Schack Staffeldts tankedikter, Grundtvigs psalmer, Christian Winthers erotiska, Plougs fosterländska sånger; med skådespel som Joh. Ludv. Heibergs vaudevlller — hvilka, just 100 år efter Holberg, gåfvo Thalia en ny mask — och Hostrups studentkomedier; med episka dikter på prosa eller vers som Andersens »Eventyr», Blichers jutska noveller, fru Gyllembourgs »hverdagshistorier», Paludan-Müllers »Adam Homo». Några af skalderna höllo sig till enskilta diktarter, andra som Ingemann och Hauch genomgingo dem alla eller utvecklade, såsom Heiberg och Hertz, ideligen nya och nya varieteter; än var det, som hos Grundtvig, den unga gäsande kraften, än den fulländade formen, som utmärkte skalderna. Det var, i korthet sagdt, under hela detta halfva århundrade, en blomstring i den danska skaldekonsten af vår och höst på en gång, så rik som knappast i något annat land. Med konsten fingo äfven kritik och smak sin utveckling, ända til granntyckthet, och funno sina ledande grundsatser; det var mest skalderna sjelfva, först Baggesen, sedan Heiberg, som verkade för det estetiska omdömets uppklarnande; kritiska upplagor också af äldre författare och en litteraturhistoria af N. M. Petersen följde derefter. Näst de sköna vetenskaperna var språkvetenskapen i stigande: den hade, utom den till språkforskare födde Rask, också i den mångsidigt lärde och kritiske filologen Madvig ett namn af europeisk ryktbarhet. Tidens andra älsklingsfack, naturvetenskapen, blef af Ørsted, elektromagnetismens upptäckare, sedan af Schouw, Forchhammer, Steenstrup m. fl. både vetenskapligt bearbetadt och tillika så småningom infördt i allmänbildningen. Filosofien egde en själfull tänkare i Sibbern; ingen vetenskap har legat ouppodlad. I främsta rummet var det dock de religiösa och kyrkliga lifsfrågorna, som näst skaldekonsten höll anden vid lif i denna generation. Den kyrkliga striden mellan Grundtvig och Clausen, Mynsters uppbyggelseskrifter och Mortensens dogmatik, Søren Kierkegaards dialektiska utveckling af korsets evangelium, i motsats til en estetisk och etisk lifsåskådning, och hans sista stormlöpningar mot den officiella kristendomen, den Grundtvigska belysningen af döpelseförbundet beteckna stadierna i den religiösa rörelsen. Midt under denna mångsidiga andliga utveckling började de politiska lifsfrågorna att träda i förgrunden, med