tillstånd o. d., en diktsamling »Bautastene», med fosterländska minnessånger, och »Sneeklokken» (1826), med lyriska stycken till det pånyttfödda Grekland o. a.; novellerna till största delen i sin månadsskrift »Nordlyset». En samlad upplaga utkom i Köpenhamn 1833, och från den tiden var Blicher hela folkets skald. Novellerna äro raskt utkastade; somliga icke alldeles fria från sentimentalt manér och romaneffekt, andra fullkomligt fria derifrån: själfulla, sinnrikt anlagda dikter och dertil liksom gripna ur lifvet. Med gåfvan att i få drag ställa et landskap, en gestalt, en tilldragelse lifslefvande fram för våra ögon och stämma själen till skämt eller till vemod förenar Blicher en förtrogenhet med sitt hemlands natur och befolkning, hvari knappt någon folklifsskald kan mäta sig med honom. Under årens lopp utkommo beständigt nya dikter, deribland »e Bindstouw», 1842, med visor och berättelser på jutskt landskapsmål (t. ex. om kyrassierhästen »Messing-Jens», »Sessel» o. fl.), i tankegång, stil och språkformer så lefvande, som vore de tagna från den jutska allmogens läppar, men känslorika, naiva skaldestycken, utan spår af efterhärmning. Det var samme författare, hvilken som jagtkännare skref tidskriften »Diana» och på anmodan af landthushållningssällskapet en statistik beskrifning af Viborgs Amt. Från en resa i Sverige, 1836, kom han tillbaka med upplysningar om husfliten, men tillika med rika historiska Intryck. Fädernas minne, den uppvaknande folkanden i Danmark, sedan också den nordiska enhetskänslan voro hans ålderdoms ledande tankar. Han skref ifrigt om folkbeväpning, han fattade och utförde planen till en folkfest på Himmelbjerget 1830, den förste af de större nationala festerna. Det är dock isynnerhet som skald, han har medverkat til folk-andens uppväckelse. Trött af mångahanda motgångar afled han i den nya tidens morgon, i Mars 1848, 651⁄2 år gammal.
Ludvig Kristensen Daa (S. 139–43) är född på Fiskevaag i Nordlanden 1809. Hans akademiska år inföllo under det unga Norges gäsningstid; Daa var en af de verksammaste ledarne i studentsamfundet, en vän till Wergeland, derjemte ansedd för sina dugtiga studier, både i språklig, historisk och statsvetenskaplig riktning. En lärareplats vid universitetet sökte han förgäfves. Ifrån 1839 var han under många års tid statsrevisor, flera gånger storthingsman, och medarbetare i åtskilliga dagblad, i hvilka han i frisinnad och national anda skref de utländska artiklarna och behandlade dagens politiska och sociala frågor; genom sin lättfattliga, kärnfulla, ofta sarkastiska framställning var han en farlig motståndare. Som vetenskapsman studerade han särdeles etnologien; han skref derom också i tidningar, bland annat en serie af artiklar emot »Prof. P. A. Munchs antiskandinaviske Historik» (1849). Större arbeten af honom äro: »Svensk-Norsk Haand-Ordbog» och »Jordbeskrivelse for
