för efterverlden af Welhaven, som har dragit fram hans folkliga sånger, hvilka förut menige man mera vetat att värdera än kritiken. Frimann sjelf anmärker, halft ursäktande: »hvad jag bäst känner, kan jag bäst sjunga om»; den trohjertade, djerfva, ofta humoristiska ton, han, med denna ursäkt, har anslagit, gör hans sånger för allmogen till förebådare af det nya århundradets poesi och gifver dem något af folksångens eviga ungdom.
Nicolai Frederik Severin Grundtvig, »hälften skald och hälften bokmal», (S. 256–7, 272–6, 287) är genom sina predikningar, poemer, historiska arbeten och tillfällighetsskrifter en af litteraturens mest produktiva författare; dock har han verkat fullt upp så mycket genom tal, som genom skrift, och allt hvad han skrifvit flyter och strömmar som lefvande tal. Sjelf tyckes han hafva utbildat sig mera genom ensamhet och umgänge med böcker och forntidsminnen, än med menniskor. Hans språk bär prägeln deraf. Modersmålet tager han ej som det man och man emellan är gifvet, med skillnad mellan platta och höga, äldre och alldagliga uttryck, med bibemärkelser på grund af ordets häfd som fack- eller konstord och med de skiftningar i stilen, som kunna bli en följd af dessa gifna skuggläggningar och häntydningar: han tager orden mindre efter språkbruk, än efter grundbetydelse, griper de ursprungliga ordbilderna och drager dem fram i en rikedom af ordlekar, egendomlig för fyndigheten af hans stil, så väl i de höga som i de skämtande tonerna. Ingen författare har så litet vårdat sig om sitt modersmåls gällande språkbruk; men från dess innerst fosterländska grund, från dess ordstäf, bibelstil, folkböcker, har han låtit språket liksom framvälla på nytt, uppfriskande för många, för andra gåtfullt, barockt och nästan frånstötande. Från innehållets sida betraktade, bära särdeles hans historiska och mytologiska skrifter prägeln deraf, att han bittida och sent har forskat i källskrifterna, men detta snarare för att återfinna, hvad han förut anat, och få lefvande uttryck derför, än för att söka och finna. I sit hufvudarbete »Nordens Mythologi» säger han efter en mytförklaring rent ut, att det »för oss gör litet eller intet till saken, hvad som föresväfvat myt-smeden, om blott hvad vi inlägga i myten är godt att gömma och ligger beqvämt deri». Det är icke hans sak att skildra forntiden, än mindre att berätta, utan genom att uppvisa gången i menniskoslägtets lefnadslopp att uttala sin nordiska lifsåskådning. Dess berättigande ligger deri, att han sjelf, både personligen och andligen, är fostrad i Norden. Ett vaket och gladt folklif är, i Grundtvigs tanke, en förutsättning icke blott för det borgerliga, utan ock för det kristeliga lifvets befrämjande. Och kyrkan har varit medelpunkten för hans på mångahanda sätt väckande verksamhet, som talare, som skald, som
