frihetsvän. Liksom han i allmänhet har mest blick för de »första tingen och de nya begynnelserna i historien», för folkens mytiska barndom, för den apostoliska kyrkan och reformationstiden, så ock för det muntliga, »lefvande ordets» förstfödslorätt och för döpelseförbundet som det kyrkliga lifvets begynnelse. Deri har hans kyrkliga grundåskådning sin källa. — Grundtvig är född d. 8. Sept. 1783 i Udby i södra Seland, der hans far var prest. I sina gosseår vistades han i ett presthus på den jutska heden, roade sig med bönderna och med att läsa krönikeböcker och blef efter kort skolgång student, dimitterad från Aarhus 1800, teologisk kandidat redan 1803. Vid sidan af studierna hörde han sin slägting Steffens’ föreläsningar öfver Goethe, »de enda föreläsningar, hvilka han kunde stå ut med», och läste de nordiska fornskrifterna i öfversättning. Med dessa intryck lefde han ett par lugna år som informator på Langeland och »här», säger han, »kastades lotten för hela hans framtid, under umgänge i anden med Shakespeare, Schiller och Oehlenschläger och med de tyske filosoferna». Han uppträdde i sitt 25te år med en djupsinnig »Udsigt over Eddalæren», 1808, derefter med »Optrin af Kæmpelivets Undergång i Nord», en fri dramatisk skildring i forntidens ande, tillegnad Oehlenschläger. Det var mot tidens slapphet och flärd, han framhöll minnena om det gamla Nordens gudar och hjeltar; under starka andliga gäsningar trädde han i kamp med dess otro genom sin »Dimisprædiken», 1810: »Hvi er Herrens Ord forsvundet af hans Huus?» Den närmaste verkan häraf var, att han fick en tillrättavisning af konsistoriet och var för lång tid liksom utestängd från Köpenhamns predikstolar. Först 1821 kallades han till pastor, i en stad; under mellantiden lefde han mest i Köpenhamn, ensligt, som författare. Till hans skrifter från denna period höra: »Verdens-Krønike» med betraktelser och omdömen, som väckte häftig motsägelse, »Roeskilde-Riim», en minnes- och varningsdikt med inflätade romanzer (Mester Ole Vind o. fl.); vidare öfversättningar af Saxo och Snorro, omklädda i ordstäf, saftigt skämt och kraftuttryck från allmogespråket, liksom till öfning i detta (1818), och en rimmad öfversättning från anglosachsiskan af Bjovulfs drapa; dess emellan poetiska stycken, afhandlingar och stridskrifter. I sitt 40de år (1822) vann Grundtvig ändtligen befordran såsom kyrkoherde i hufvudstaden, hvarest genast en fast krets samlade sig omkring honom; sina morgondrömmar om »Upplifvandet af Nordens hjelteande til kristliga bedrifter» har han förkunnat i poemet »Nyaars-Morgen». Hans nästföljande skrift »Kirkens Gjenmæle», mot professor Clausens verk om protestantismen, 1825, väckte stark rörelse och ådrog ham en injurieprocess, hvilken hade till påföljd, att han blef satt under censur, och att han nedlade sitt embete. Efter några år beträdde han väl åter predikstolen,
