som fri aftonsångspredikant, men först från år 1839, som prest vid Vartov's kyrka, samlade han en fri menighet också omkring altare och dopfunt. Under de mellanliggande åren har han, utom uppsatser om religionsfrihet, om socknebandets lösning, om den apostoliska trosbekännelsen (»Ordet af Herrens Mund»), utgifvit tre band »christelige Prædikener» och under titeln »Sang-Værk til den danske Kirke» en alltjemt växande skatt af psalmer i orgeltonen, fritt öfverflyttade från grekiskan och latinet, tyskan och engelskan, omdiktade efter äldre danska psalmer – de minst betydande hafva blifvit de bästa – eller nydiktade, ett verk, som ställer Grundtvigs namn vid sidan af Kingos och Brorsons; vidare sina genom tankeflygt och folkeligt skämt egendomliga prosaskrifter: »Haand-Bog i Verdens-Historien» efter källorna och »Nordens Mythologi eller Sindbilled-Sprog, historisk-poetisk oplyst», 1832. Hans upprepade besök i England gåfvo väckelse till utgifvandet af den länge försummade anglosachsiska litteraturens skatter. De friska intryck af det borgerliga, kyrkliga och vetenskapliga lifvet i England, hvilka han förde med sig hem, under det han här hemma såg en allt större krets samlad omkring sig, tyckas hafva gjort honom yngre med åren i stället för äldre; från sit 60de år trädde han alltjemt från studerkammaren ut i det rörliga lifvet, liksom ock hans småskrifter mer och mer berört de praktiska frågorna för dagen. Han talade till Slesvigarne på Skamlingsbacken 1844, till Norges bönder på Thanbergmo 1851, han har flera gånger varit medlem af riksdagen; i historiska föreläsningar, i tal och sånger uttalade han med en siares myndighet sin tro på Danmarks och Nordens stjerna. För de åsigter, han i kamp mot latinet och tyskan hade utvecklat om en fri, folklig undervisning, och särdeles för sin kyrkliga grundåsigt vann han rundtomkring i landet, äfven i Norge, trofaste anhängare, så väl som ock en mängd motståndare. Medarbetare fann han dock äfven utom anhängarnas krets; det lif, han väckt i kyrkan och hos folket, skall länge fortfara att röra sig. — Då den nyare psalmpoesien ej kunnat medtagas bland läsestyckena, meddelas här två af Grundtvigs andliga sånger, af beslägtadt innehåll, den sista diktad nära hans 77de år:
1. At sige Verden ret Farvel,
i Livets Gry og Livets Kveld
Er lige tungt at nemme,
Det lærtes aldrig her paa Jord,
Var, Jesus, ei Du i Dit Ord
Hos os, som Du er hjemme! [1]
2. Hvor tidt hos Dig end Trøst jeg fandt,
Naar Hjertet skjalv og Granden randt,
Og Verdens Bølger bruste,
Ved Støvet hænger dog min Sjæl,
Og Slangen bider i min Hæl,
Skjøndt Du dens Hoved knuste!
- ↑ Gry gryning. nemme lära.
