»Stadier paa Livets Vei» o. a. –, hvilka följde tätt efter hvarandra under de åren, hade K. till författare, var en hemlighet. Han lefde efter sina föräldrars död som husegare, utan fast anställning, sågs ofta på gatan i anderika samtal, men höll sig för öfrigt för sig sjelf, iakttagande, tänkande, utarbetande. Under eget namn utgaf han (ända ifrån 1843) tid efter annan »Opbyggelige Taler», tillegnade hans aflidne fader, och ett par estetiska afhandlingar; efterhand gissade man sig till författaren af den mångfald af skrifter, han utskickade, än som utgifvare, än alldeles pseudonymt, med en fingerad författarepersonlighet, motsvarande den »existensform», som skulle skildras till sitt inre väsende. I »Afsluttende Efterskrift» (1846) riktas trons paradox emot speculationen; i »Indøvelse i Christendommen» (1850) och »Til Selvprøvelse», hvarest fordringen »tvinges op til Idealitetens Høieste«, betonar han det nya testamentets kristendom som »innerlighet, innerliggörelse», lidandets evangelium — och huruledes det »i kristenheten» blifver »beslöjadt». Det var Kierkegaards hopp att finna medhåll eller åtminstone motstånd af biskop Mynster; då M. teg och efter sin död nämndes ett sanningsvittne, bröt ovädret lös med en protest mot »den officielle kristendomens svek», först i »Fædrelandet» och sedan i flygbladen »Øieblikket», 1855; en så skakande samklang af sorgens och löjets toner har sällan hörts. Tärd också af sjukdom, afled K. på efterhösten samma år, 43 år gammal. Gången af hans författarskap – en af litteraturens malmrika grufvor, – är med förtrolig kännedom skildrad i »Nordisk-Conversations-Lexicon».
Thomas Kingo s. o. S. 319-25.
Laurids Kok (S. 190-2; melodien, af audit. Rasmussen, är först från 1810), f. omkring 1635, var prost i nordvestra Seland, en vän af Peder Syv och författare af några fosterländskt-historiska visor, upptagna i Syvs upplaga af kämpavisorna (1695).
Jørgen Moe (S. 47-52, S. 13), son af en hemmansbrukare i Ringerige, är född på gården Moe 1813. Såsom kandidat gjorde han med offentligt understöd resor i Norge för att samla folkpoesi; han är nu kyrkoherde. Moe har utgifvit »Norske Viser og Stev» 1840, och tilsammans med Asbjörnsen »Norske Folke-Eventyr» 1842, siktade och återgifna med lefvande sinne; dessutom lyriska dikter, mest med ämne från folklifvet, hjertliga och fromma till sin grundton.
Andreas Munch (S. 143), son af skalden biskop M., är född i Christiania 1811. I sitt 25te år framträdde han med en diktsamling »Ephemerer», sympatetiskt tilltalande genom renhet i tonen och en vek, vemodig grundstämning; efter några års verksamhet som journalist egnade han sig helt och hållet åt skaldekonsten. Han utgaf »Den Eensomme»,
