484
Li tteriirhistoriska upply sningur.
Republikancrnes itibcl» förskräckte dem, som hoppades och fordrade, att konsten, sådan som den i århundraden hade utvecklat sig i Europa och hos norrmän och danskar i förening, nu skulle slå rot i det unga,Norge, och icke vilda skott liksom från urverlden breda sig öfver dess vårliga jordmån. Så blef emellertid Wergeland åter här norskhetens representant, emot danska sä väl som mot svenska anfåktningar. Som medarbetare, sedan 1835 utgifvare, af bondeparlicts beryktade tidning < Statsborgeren» for han ut bådo mot »Göt och Jute» och särskilt emot "Intelligensen», hvilken visserligen icke heller skonade honom; men han liknar sig vid lejontanden, som växer, ju mer den trampas under fötterna. Ett af hans vapen var oförsynta fareer, »Papegoien» o. fi.; dessas författare Siful Sifadda räknar han dock blott för sin halfbroder, hvilken gick i krig för honom: han sjelf sväfvade i högre syners rymder. Till en dramatisk fantasi »Spaniolen» (1833) fick han sålunda idcen på en fjällvandring, under hvilken hans förare berättade för honom om en mörklagd främling, som vid Fannaraukskörset i ett urväder förirrat sig från honom och funnits död vid korset; häraf blef en spanior, en liberal, lifdömd af Ferdinand den 7dc, jagad af kungens ande och beskyddad af drottningens, till dess hän i det fria Norge utandas sin sista suck i samma stund som tyrannen: redan på gången af dessa scener skönjes diktens flygt. —-Först vid 30 års ålder blef W. förlofvad. Han Ilade öfvergifvit »Statsborgercn« och dermed sin plats i tidningspressen; pastorat sökte han förgäfves Men Gari Johan, som var och förblef hans vän, tillbjöd honom en pension, och den emottog han som honorarium för fritt valda arbeten til! allmogens upplysning; han utgaf en tidning »For Arbeidsklassen» och som riks-arkivarie »Norges Constitutions Historie». Emellertid var han nu »hofpensionist», »sold», »affallen», och hans närmaste vänner bröto stafven öfver honom; han bet från sig i farcer och flygskrifter. Men midt under hudflängningen har han diktat en fantasirik novell »van Huysums Blomsterstykke» (1839), en utläggning af dessa blommors själsuttryck. En hjortesak för honom var judarnes utestängning från Norge; två af hans varmaste dikter: ijoden» (1843) och »Jodinden», höra till hans maningsrop i denna sak (jfr. Hasseln. XXIV). Från sina reseminnen hemtade han färgerna till eldiga skildringar i »Den engelske Lods» (1844), en berättelse på vers. Utom åtskilliga skådespel, märkligast genom lokalfärgernas sanning och den inlagda lyriken, skref han»0psange for Sofarende», »Ilornesange og Eventyr», »Viser i Hallingmaal • och en massa af tillfällighetspoemen Enskilta af Wergelands dikter, särdeles af dc. mindre och sednare, äro äfven till formen fullfärdiga, liksom inspirerade (som »Skibbruddet» och »Juleaftenen» i »Joden», »Sognefjorden», »Til min Gyldenlak» o. a.}; de flesta tyckas vara både planlagda och
