2. Liisestyckenas fijrfnttare, aifabetiskt ordnade.
485
utförda med improvisationens brådska; men djerfhet i flygt, friskhet i stämning och ständiga solglimtar af ljusa tankebilder träffa vi nästan i dem alla. Hvad innehållet angår, har ban sjelf gifvit sin »bannlysta harpa» vittnesbord:
„Frihed, Kjærlighed og Smerte Tontc fra dens Aandehjerte ;
Republikens Colonuadcr Skinne bag dens Strengeradcr;
I dens Dyb sig Idealer Som i Tryllcspejlet maler.
Heller Syner mig forvirre,
End en I.ogn dens Malm skal irre!"
För menige man gingo vanligen hans ord mycket för högt, men melodierna fattade de, och att skalden var deras vän: årligen hvar X7de Maj helsade de honom med ett »lefve», och hans namn är fästadt vid dagens. Under sin sista sjukdom kunde han den dagen icke hålla sig inne, och det blef hans död. På sotsängen omarbetade han sitt stora »Melineskehedens Epos«, roade sig med att skrifva sina minnen {»llasselnodder») och har diktat, ända till sitt yttersta. En af hans sista dikter var elt farväl till blommorna i hans fönster:
Gyldenlak, for Du din Glands har tabt, da er jeg Det, hvoraf Alt er skabt; ja for Du mistor din Krones Guld, da er jeg Muld.
Idet jeg raaber: med Vindvet op! mit sidsto Blik faar din Gyldentop. Min Sjel dig kysser, idet forbi den flyver fri.
Togange jeg kysser din sode Mund. Dit er det forste med Rettens Grund. Det andet give du, Kjære husk, min Rosenbusk I
Udsprungen faar jeg den ej at se; thi bring min Hilsen, naar det vil ske; eg sig, jeg onsker, at paa min Grav den blomstrer af.
Ja sig, jeg onsker, at paa mit Bryst den Rose laa, du fra mig har kyst; og, Gyldenlak, vær i Dodens Huus dens Brude-blus!
Wergeland dog i Juli 1845, endast 37 år gammal.
