488
Litteriirhistoriska upplysuingar.
ti sm ön; en berättelse derom, på ett par qvarlblad: 'Experimentel area effeclum conflictus electrici in acum magneticam«, skickade ban omkring lill alla vetenskapliga sällskap i Europa, Från den tiden var 0rsted verldsberömd. Hans upptäckt utvecklades raskt vidare, den förändrade naturvetenskapens tillstånd och har gifvit uppkomst åt den elektriska telegrafen och andra underbara ting. För alt skaffa sin vetenskap ell liem ocfi en härd i fäderneslandet, uppgjorde han på sin födelsedag 1823, under öfverfarten från Calais till Dover, planen till elt »sällskap för naturkunnighetens spridning», som skulle föranstalta om populära föreläsningar rundtomkring I landet, och några år derefter fick han den Polytekniska läroanstalten inrättad. Alltifrån dess stiftelse 1829 var ban anstaltens direktör; den vänliga ifver, hvarmed han kom såväl lärare som elever lill mötes, blef det bästa stödet för hans verksamhet som förnämste läraron. Jemte Berzelius och Hansteen inledde han dc skandinaviska naturforskaremötena: »låt oss förena oss, lät 6 millioner »skandinaver lägga sin andliga vigt i en vågskål, och man skal san»nerligén icke känna den vara för lätll» Som sekreterare i »Yidenskabernes Selskab», som medstiftare af »Maanedsskrift for Litteratur» och af tryckfrihetssällskapet var han en flitig medarbetare. Hans skrifter, så väl de för facklärde och teehnici som dc för allmänheten, äro svåra alt räkna. Då han vid aftonen af sitt lif samlade liera af dem och noggrannare utarbetade dem —en huvudgrupp är »Aanden i Naturen» (2b. 1850) —, visade de sig icke blott burna af samma höga idéc om naturlagarne som »naturlankar», utan också i behandlingen öfverensstämmande, som om de hade samtidigt sett dagen. Det var hans tidigt mognade personlighet, hans själs oskuldsfulla enfald och jemnvigt, som var utpräglad i dem. Hans sanningskärlek har sitt motsvarande uttryck i en nykter framställning; gåfvan att skrifva mellan raderna hade han icke utvecklat; om derigenom hans skriftliga föredrag blef mindre väckande, så blef det på samma gång begripligare. Sin hufvudbetydelse hade han dock icke som författare, utan som vetenskapsman, upptäckare, lärarc och medborgare. Erkännande deraf kom honom i rikt. mått till del. Hans sista större utrikesresa 1816 var som etl triumftåg; vid naturforskaremötet i Southampton bragte Sir John Herschel honom sin hyllning; »i vetenskapen »visste han blott en riktning, som magnetnålen kunde taga, når den »pekade mot Europas fastland, och det var moL hans högtärade vän, »professor 0rsled«, 1850, vid sitt cmbetsjubileum, fick han af höga och låga vittnesbörd om deras tacksamhet och besvarade dem på sitt eget barnsliga siitt. Han hade ännu sin fulla själs- och kroppskraft qvar; få månader derefter dog han, i sitt 7ide år, 1851.
