― 104 ―
ligen låg i min säng så hänryckt som någon enfaldig ung tok som någonsin varit ifrån sina fem sinnen av kärlek.
Då jag vaknade den följande morgonen, var jag fast besluten att förklara Dora min kärlek och skaffa mig visshet om mitt öde. Lycksalighet eller elände, detta var nu frågan. För mig gavs ingen annan fråga i hela världen, och endast Dora kunde besvara den. Jag frossade i tre hela dagar i jämmer och förtvivlan och gjorde mig allt möjligt omak för att på ett nedslående sätt tolka allt det som hade försiggått mellan Dora och mig. Sedan jag med betydliga kostnader styrt ut mig för mitt företag, begav jag mig slutligen till miss Mills, bärande på en kärleksförklaring.
Huru många gånger jag vandrade fram och tillbaka på gatan och runt omkring kvarteret — plågsamt medveten om att vara en vida bättre upplösning på gåtan än den ursprungliga — innan jag kunde besluta mig för att gå uppför trappan och knacka på, gör nu ingenting till saken. Även sedan jag omsider hade knackat på och stod och väntade vid porten, påkom mig en lust att (såsom en imitation av salig Barkis) fråga efter mr Blackboy, bedja om ursäkt och skynda min väg; men jag stod likväl på mig.
Mr Mills var icke hemma. Jag väntade icke heller att han skulle vara det. Ingen behövde honom. Miss Mills var däremot hemma, och det var vad som behövdes.
Jag visades in i ett rum en trappa upp, där jag fann miss Mills och Dora. Jip var även där. Miss Mills kopierade noter (jag erinrar mig att det var en ny sång, kallad Kärlekens gravsång), och Dora tecknade blommor. Vilken sällhet för mig, då jag kände igen mina egna blommor, just desamma som jag hade köpt på Covent Gardentorget! Jag kan just icke säga att de så synnerligen liknade dessa eller över huvud taget några andra blommor som jag någonsin sett; men av papperet, som omgav dem och som var noggrant avtecknat, kunde jag se vad kompositionen skulle föreställa.
Miss Mills var mycket glad över att se mig och mycket bedrövad över att hennes far icke var hemma, men