― 105 ―
det förekom mig dock som om vi allesammans buro detta med ganska mycken själsstyrka. Miss Mills var rätt språksam under några minuter, men därefter lade hon ifrån sig pennan på Kärlekens gravsång, steg upp och lämnade rummet.
Jag började fundera på att uppskjuta förklaringen till följande dag.
»Jag hoppas att er stackars häst inte var trött, då ni kom hem i går kväll?» sade Dora och slog upp sina vackra ögon. »Det var en lång väg för honom.»
Jag började tänka på att jag skulle göra den i dag.
»Ja», sade jag, »det var en lång väg för honom, ty han hade ingenting att trösta sig med under vägen.»
»Fick han då ingenting att äta, den stackarn?» frågade Dora.
Jag började tänka på att skjuta upp saken till morgondagen.
»Jo», svarade jag, »jo, det gick ingen nöd på honom — jag menar, att han inte kände den obeskrivliga lycka som jag kände över att vara er så nära.»
Dora lutade sitt huvud över sin teckning och sade efter en liten stund — jag hade under tiden suttit i brinnande feber och med mina ben i en mycket stel ställning —:
»Det var likväl en stund på dagen, som ni själv inte tycktes sätta något värde på denna lycka.»
Jag märkte nu att jag var mitt uppe i den och att den måste framställas med ens.
»Ni frågade inte det ringaste efter den där lyckan», sade Dora i det hon lätt höjde sina ögonbryn och skakade på huvudet, »då ni satt bredvid miss Kitt.»
Det torde böra anmärkas, att Kitt var namnet på den där varelsen i ljusrött med de små ögonen.
»Ehuru jag visserligen inte heller vet varför ni skulle det», sade Dora, »eller varför ni över huvud taget kallar det en lycka. Men ni menar naturligtvis inte vad ni säger, och för övrigt lär väl ingen vilja bestrida er rättigheten att göra som ni behagar. Jip, du stygga gosse, kom hit!»
