― 111 ―
påflugna människor (hon ville icke heller nu nämna något namn), så var det hans egen sak; han hade rättighet att följa sitt eget huvud och kunde således gärna få göra det. Allt vad: hon, mrs Crupp, anhöll om, var, att hon icke måtte behöva komma i »kontrakt» med sådana personer. Därför anhöll hon om att bliva fritagen från att passa upp en trappa upp, förrän allt blev så som det förut hade varit och som önskvärt var; och därpå tillade hon ytterligare, att hennes lilla bok skulle ligga på frukostbordet varje lördagsmorgon, vid vilken tid hon önskade att genast erhålla likvid, i den välvilliga avsikten att bespara samtliga parterna besvär och obehag.
Efter detta meddelande inskränkte sig mrs Crupp till att sätta ut fällor i trappan, synnerligast med vattenämbar, och söka locka Peggotty att bryta benen av sig. Jag fann det tämligen obehagligt att leva i ett dylikt belägringstillstånd, men var emellertid alltför rädd för mrs Crupp för att göra ett slut därpå.
»Se god dag, min bäste Copperfield! hur står det till?» utbrast Traddles, som trots alla dessa hinder infann sig punktligt vid min dörr.
»Min bäste Traddles», svarade jag, »det gläder mig mycket att äntligen få träffa dig, och jag har varit mycket ledsen över att jag inte varit hemma förut då du sökt mig. Men jag har varit så mycket upptagen…»
»Ja, naturligtvis», sade 'Traddles. »Din bor väl i London, kan jag tro?»
»Vad menar du?»
»Hon — ursäkta mig — miss D., du vet», sade Traddles och rodnade av idel grannlagenhet. »bor i London — inte sant?»
»Jaså — ja, strax invid London.»
»Min», sade Traddles med en allvarlig blick, »bor, såsom du kanske erinrar dig, i Devonshire — en av tio syskon. Följaktligen är jag inte så upptagen som du — i det avseendet.»
»Jag begriper inte», sade jag, »att du kan uthärda att se henne så sällan.»
