― 112 ―
»Ja», sade Traddles tankfullt, »det tycks riktigt vara ett underverk. Men det kommer sig förmodligen av att det inte kan hjälpas.»
»Ja, förmodligen», svarade jag med ett leende och icke utan en rodnad, »och därför att du har så mycken ståndaktighet och tålighet, Traddles.»
»Å, bevars», sade Traddles, sedan han betänkt sig ett ögonblick, »tycker du verkligen att jag utmärker mig i den vägen, Copperfield? Det visste jag verkligen inte att jag hade. Men hon själv är en så utomordentligt söt flicka, att hon kanske meddelat mig något av dessa dygder. Nu, då du säger det, Copperfield, skulle det inte förvåna mig om så vore. Jag försäkrar dig att hon alltid glömmer sig själv för att tänka på de nio andra.»
»Är hon den äldsta?» frågade jag.
»Å, Gud bevars, nej», svarade Traddles, »den äldsta är en skönhet.»
Jag tror att han märkte, att jag icke kunde låta bli att le vid det ärliga och trohjärtade i detta svar och tillade med ett leende på sitt eget ärliga ansikte:
»Naturligtvis inte för att min Sofi — ett vackert namn, Copperfield, skulle jag tro?»
»Ja, mycket vackert», svarade jag.
»Inte därför att Sofi inte även är vacker i mina ögon och av vem som helst måste anses för att vara en av de sötaste flickor som någonsin levat, efter vad jag tror, men då jag säger att den äldsta är en skönhet, så menar jag, att hon verkligen är en — en —» han tycktes beskriva cirklar omkring sig med båda händerna — »lysande, förstår du!» sade Traddles med starkt eftertryck.
»Verkligen!» sade jag.
»Ja, jag försäkrar dig», sade Traddles, »verkligen någonting högst ovanligt! Och som hon nu blivit uppfostrad för sällskapslivet och för att beundras, men till följd av familjens inskränkta tillgångar inte är i tillfälle att njuta mycket därav, är hon naturligtvis ibland litet retlig och anspråksfull, men Sofi sätter henne i gott lynne igen.»
»Är Sofi den yngsta?» frågade jag nu.
