― 113 ―
»Å, bevars, nej», svarade Traddles och strök sig om hakan. »De två yngsta äro bara nio och tio år. Sofi uppfostrar dem.»
»Kanske att hon är den näst äldsta?» yttrade jag.
»Nej», svarade Traddles, »Sara är den näst äldsta. Sara har något fel i ryggraden, stackars flicka, ehuru läkarna säga, att det nog ger sig med tiden. Emellertid måste hon ligga till sängs i ett års tid. Sofi sköter henne. Sofi är den fjärde i ordningen.»
»Lever modern?» frågade jag.
»Ja, visst lever hon», svarade Traddles. »Hon är ett mycket bildat fruntimmer, men den fuktiga trakten passar inte för hennes hälsotillstånd, så att hon förlorat bruket av sina lemmar.»
»Å, Herre Gud!» utbrast jag.
»Ja, är det inte sorgligt?» sade Traddles. »Men från den rent husliga synpunkten betraktat är det ändå inte så illa som det kunde vara, eftersom Sofi intager hennes plats. Hon är lika mycket mor för sin mor som hon är en mor för de andra nio.»
Jag kände den djupaste beundran för denna unga dams dygder och frågade, i uppriktig avsikt att göra mitt bästa för att hindra att Traddles till skada för deras gemensamma framtid bleve lurad, huru mr Micawber mådde.
»Jo, tack, han mår bra», svarade Traddles, »men jag bor inte längre hos honom.»
»Inte?»
»Nej, ser du», sade Traddles i viskande ton, »saken är den, att han ändrat sitt namn till Mortimer på grund av sina tillfälliga förlägenheter och går inte ut förrän det blir mörkt — och då med glasögon. Det gjordes utmätning hemma hos oss för hyran, och mrs Micawber var i ett så förskräckligt tillstånd att jag inte kunde neka att sätta mitt namn på den där andra växeln vi talade om. Du kan föreställa dig, Copperfield, hur angenämt det var för mig att se saken avgjord på detta sätt och mrs Micawber bli lugn och glad igen!»
»Hm!» sade jag.
8. — David Copperfield. II.
