― 114 ―
»Inte för att hennes glädje var av lång varaktighet», fortfor Traddles, »ty olyckligtvis kom en ny utmätning inom åtta dagar därefter, och den upplöste hushållet. Sedan den tiden har jag bott i ett möblerat rum, och Mortimers ha hållit sig mycket undan. Jag hoppas att du inte anser det för själviskt, Copperfield, om jag berättar att möbelhandlaren lade beslag på mitt lilla runda bord med marmorskivan och på Sofis kruka med dithörande fat.»
»Det var bra hårt!» utbrast jag förtrytsamt.
»Ja, det var ett — ett svårt tag», sade Traddles och vred på sig som vanligt vid detta uttryck. »Jag nämner det emellertid inte för att göra några förebråelser, utan av ett visst skäl. Saken är den, Copperfield, att jag inte var i stånd att lösa in dem då utmätningen skedde, först och främst därför att möbelhandlaren, som säkert märkte att jag gärna ville ha dem, dyrkade upp priset förskräckligt och så därför att jag — inte hade några penningar. Men från den dagen», sade Traddles, helt belåten över sin hemlighet, »har jag ständigt hållit skarp utkik på möbelhandlarens butik, som ligger längst uppe vid Tottenham Court Road, och i dag har jag äntligen fått se att mina saker äro utställda till salu. Jag såg dem endast från andra sidan gatan, emedan möbelhandlaren, ifall han finge se mig, skulle begära ett orimligt högt pris för dem. Men eftersom jag nu har pengar, har jag tänkt att du kanske inte skulle ha någonting emot att be din gamla barnpiga följa med mig till butiken — jag kan visa henne den från gathörnet — och köpa dem så billigt som möjligt, som om det vore för hennes egen räkning.»
Den förnöjelse, varmed Traddles utvecklade denna plan för mig och den övertygelse han hade om dess ovanliga slughet, höra till de saker som stå som allra livligast för mitt minne.
Jag svarade honom, att min forna barnpiga helt säkert med nöje skulle vara honom behjälplig, och att vi skulle följas åt alla tre, men på ett villkor, det nämligen, att han skulle fatta ett bestämt beslut att icke tillåta
