― 116 ―
Jag försäkrade honom på förhand om motsatsen.
»Om ni således ville vara så god», sade Traddles till Peggotty, »och skaffa mig blomkrukan genast, så kunde jag — ty det är Sofi som rår om den, Copperfield — ha god lust att själv bära hem den.»
Peggotty gick med nöje och hämtade den åt honom, och han överhopade henne med sina tacksägelser och gick uppför Tottenham Court Road med blomkrukan kärleksfullt under armen och ett av de mest glädjestrålande uttryck i sitt ansikte, som jag någonsin sett.
Därefter återvände vi till vår bostad. Som butikerna hade en dragningskraft på Peggotty vars make jag aldrig skådat, gick jag helt långsamt framåt, road av att se henne stirra in genom fönstren och väntande på henne så ofta hon ville. Sålunda dröjde det en god stund innan vi kommo fram till Adelphi.
Under vår vandring uppför trapporna fäste jag hennes uppmärksamhet på att mrs Crupps fällor voro försvunna samt på färska spår efter fötter, och då vi kommo högre upp, blevo vi båda högligen förvånade över att se min yttre dörr, som jag hade stängt, stå öppen och över att höra röster där innanför.
Vi sågo på varandra utan att begripa vad detta skulle betyda och stego in; men huru stor blev icke min förvåning, då jag där inne fann min tant och mr Dick! Min tant satt, lik en kvinnlig Robinson Crusœ, på en hel hög respackning med sina två fåglar framför sig och sin katt i knäet, sysselsatt med att dricka te. Mr Dick stod och stödde sig tankfull mot en stor drake, av samma slag som dem vi ofta hade låtit flyga, och omgiven av ännu en hel hög packning.
»Min bästa tant!» utropade jag. »Vilket oväntat nöje!»
Vi omfamnade varandra hjärtligt, och mr Dick och jag skakade hjärtligt varandras händer, och mrs Crupp, som var sysselsatt med att servera te och icke kunde vara nog artig och uppmärksam, sade hjärtligt, att hon ganska väl hade vetat att mr Copperfull skulle bli alldeles förtjust, då han fick se sina kära släktingar.
