― 117 ―
»Hallå!» sade min tant till Peggotty, som stod helt förskräckt vid åsynen av denna fruktade personlighet. »Hur står det till med er?»
»Ni kommer ju ihåg min tant, Peggotty?» sade jag.
»För Guds skull, barn», utbrast min tant, »kalla då henne inte vid detta namn från Söderhavsöarna! Om hon gift sig och blivit det kvitt, vilket var det bästa hon kunde göra, varför låter du inte då förändringen komma henne till godo? Vad är ert namn nu, P.?» sade min tant såsom ett slags förmildring av det förhatliga namnet.
»Barkis, madame», svarade Peggotty med en nigning.
»Nå, det låter då mänskligt», sade min tant, »det låter mindre som om ni vore i behov av en missionär. Hur står det till, Barkis? Jag hoppas att ni mår väl!»
Uppmuntrad av dessa nådiga ord och av att min tant räckte fram sin hand, närmade sig Barkis, fattade handen och gjorde en tacksam nigning.
»Jag märker att vi äro äldre än vi voro», sade min tant. »Vi ha endast träffats en gång förr, som ni vet. Det var just ett trevligt bestyr vi hade då! Trot, min vän, en kopp till.»
Jag räckte den pliktskyldigast åt min tant, som iakttog sin vanliga oböjliga hållning, och vågade mig fram med en invändning mot att hon satt på en koffert.
»Låt mig skjuta hit soffan eller länstolen, tant», sade jag. »Varför gör du det så obekvämt åt dig?»
»Tack, käre Trot», svarade min tant, »jag föredrar att sitta på min egendom.» Här såg min tant skarpt på mrs Crupp och anmärkte: »Ni behöver inte besvära er med att vänta.»
»Ska jag inte slå litet mera te på kannan innan jag går?» sade mrs Crupp.
»Nej, jag tackar», svarade min tant.
»Vill ni inte låta mig gå efter en skiva smör till?» sade mrs Crupp. »Eller skulle ni kanske vilja försöka att äta ett alldeles nyvärpt ägg? eller ska jag steka en bit skinka? Är det inte någonting som jag kan göra för er älskade tant, mr Copperfull?»
