― 118 ―
»Nej, tack, alldeles ingenting», svarade min tant. Jag försäkrar att jag är alldeles belåten.»
Mrs Crupp, som ouppbörligt hade lett för att visa sitt milda lynne och alltjämt hållit huvudet på sned för att därmed ådagalägga den allmänna svagheten i hennes kroppskonstitution samt oupphörligt gnuggat händerna för att uttrycka sin beredvillighet att tjäna alla personer av förtjänst, drog sig så småningom ut ur rummet, medan hon fortfarande log, hängde med huvudet och gnuggade händerna.
»Dick», sade min tant, »kommer ni ihåg vad jag sade er om ögontjänare och tillbedjare av Mammon?»
Mr Dick gav ett hastigt jakande svar, men med en tämligen förvirrad blick, som om han hade glömt det.
»Mrs Crupp är en bland dem», sade min tant. »Hör nu, Barkis, var god och se om teet och skaffa mig en kopp till, ty jag tycker inte om den där kvinnans servering.»
Jag kände min tant tillräckligt för att märka att hon hade någonting viktigt på hjärtat och att detta besök hade någonting vida mera att betyda än en främling möjligen kunde ha trott. Jag såg hur hennes blick fäste sig på mig var gång hon trodde min uppmärksamhet vara vänd åt något annat håll och hur märkvärdigt tveksam och villrådig hon var, ehuru hon bevarade sin yttre stelhet och fasthet. Jag började fundera över huruvida jag möjligen hade gjort någonting som kunnat såra henne, och mitt samvete tillviskade mig, att jag ännu icke hade berättat henne om Dora. Kan det möjligen vara detta? tänkte jag.
Som jag visste att hon icke skulle tala förrän hon själv fann för gott, slog jag mig ned strax bredvid henne och talade med fåglarna och lekte med katten och var så otvungen som jag möjligen kunde. Men i verkligheten var jag långt ifrån att vara lugn och skulle icke heller ha varit det, även om mr Dick, som stod lutad över sin stora drake, bakom min tant, icke hade begagnat varje tillfälle för att dystert skaka på huvudet åt mig och peka på henne.
