― 119 ―
»Trot», sade min tant slutligen, sedan hon hade slutat att dricka te, slätat sin klänning och torkat sig om munnen — »ni behöver inte gå ut, Barkis — Trot, har du nu lärt dig vara fast och lita på dig själv?»
»Det hoppas jag, tant.»
»Vad tror du?»
»Jag tror vad jag sade, tant.»
»I sådant fall, min kära gosse», sade min tant och såg allvarligt på mig, »vill jag fråga dig vad du tror om att jag föredrar att i afton sitta på denna min egendom?»
Jag skakade på huvudet, ur stånd att gissa det.
»Jo», sade min tant, »det är därför att den är allt vad jag har — därför att jag är ruinerad, min vän!»
Om huset och vi allesammans hade störtat ned i floden. skulle jag ej ha blivit mera förskräckt.
»Dick vet det», sade min tant och lade lugnt sin hand på min axel. »Jag är ruinerad, min bäste Trot! Allt vad jag äger i världen finns i detta rum, med undantag av det lilla huset, och för att hyra ut detta har jag lämnat Janet efter mig. Hör nu, Barkis, jag önskar en säng åt den här herrn för i natt och för att spara utgifter, torde ni kanske även kunna skaffa en bädd åt mig själv här. Det blir bara för i natt. I morgon skola vi tala närmare om saken.»
Jag uppväcktes ur min förvåning och mitt bekymmer för henne — ja, verkligen för henne! — därigenom att hon för ett ögonblick föll mig om halsen och gråtande förklarade, att hon endast var ledsen för min skull. I nästa ögonblick kvävde hon denna sin rörelse och sade med en mera triumferande än nedslagen uppsyn:
»Vi böra se motgångarna käckt i synen, min vän, och inte låta oss nedslås av dem. Vi måste lära oss att spela spelet till slut. Vi måste visa att vi kunna överleva olyckan, Trot!»
