Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ÅTTONDE KAPITLET.
Nedslagenhet.

Så snart jag kunde återvinna min fattning, vilken alldeles hade övergivit mig vid det första bedövande slag som min tants meddelande hade tillfogat mig, föreslog jag mr Dick att följa med mig till hökarboden och taga i besittning den säng som hade blivit ledig genom mr Peggottys avresa. Som den nämnda boden låg vid Hungerfordtorget, och detta torg den tiden hade ett helt annat utseende än nu, sträckte sig en låg träkolonnad framför husporten (icke så värst olik den som gick utanför det hus där den lille mannen och den lilla kvinnan bodde i väderglaset), som i hög grad behagade mr Dick. Det präktiga uti att få bo ovanför en dylik pelargång skulle säkerligen ha varit honom en ersättning för många obehag, men som det i själva verket endast fanns få sådana, med undantag av den redan omnämnda blandningen av dunster och kanske bristen av litet större utrymme, så var han rent av förtjust i sin bostad. Mrs Crupp hade harmset försäkrat honom, att där icke fanns plats till att svänga en katt; men som Dick ganska riktigt anmärkte i det han satte sig ned vid foten av sängen och strök sitt ben: »Som ni vet, Trotwood, vill jag inte svänga en katt. Jag svänger aldrig någon katt. Vad rör det således mig?»

Jag försökte utforska huruvida mr Dick hade någon föreställning om orsakerna till denna stora och plötsliga förändring i min tants affärer, men såsom jag kunde ha förutsett, var detta icke fallet. Den enda förklaring, han kunde giva, var, att min tant ett par dagar förut hade sagt till honom: »Nå, Dick, är ni verkligen den filosof jag anser er vara?» varpå han hade svarat, att han hop-