― 121 ―
pades det, och så hade min tant sagt: »Dick, jag är ruinerad», varpå han hade sagt: »Å, verkligen?» för vilket svar min tant högligen hade prisat honom, varöver han hade blivit mycket glad, och så hade de begivit sig till mig och under vägen ätit smörgåsar och druckit porter.
Mr Dick såg så nöjd och belåten ut, där han satt vid sängfoten och strök sitt ben och berättade mig detta med vitt uppspärrade ögon och ett förvånat leende, att jag till min ledsnad måste bekänna att jag blev retad att förklara för honom, att ordet ruin betydde nöd, brist och svält; men jag fick snart bittert ångra denna min hårdhet, då jag såg hans ansikte blekna och tårar rinna utför hans förlängda kinder, medan han fäste en så smärtsam blick på mig, att den kunde ha rört ett hårdare hjärta än mitt. Jag gjorde mig vida mera omak för att uppmuntra honom än jag hade behövt för att göra honom nedslagen, och jag märkte snart vad jag genast borde ha insett, att han endast hade varit så tillitsfull på grund av sin tro på den klokaste och mest underbara av alla fruntimmer och sin aktning för mina intellektuella hjälpkällor, vilka senare jag tror att han uppskattade så högt, att han ansåg dem kunna stå sig mot varje fara som icke hotade med en oundviklig död.
»Vad kunna vi göra, Trotwood?» sade mr Dick. »Först och främst ha vi inlagan…»
»Ja, det är sant», svarade jag, »men det enda vi för ögonblicket kunna göra, mr Dick, är att hålla god min och inte låta min tant märka att vi tänka på saken.»
Därtill yttrade han med djupaste allvar sitt bifall och bad mig att, om jag såg honom vika så mycket som en enda tum från den rätta kosan, kalla honom tillbaka medelst något av de överlägsna medel, som han visste stå till mitt förfogande. Jag måste emellertid tyvärr tillstå, att den skräck, som jag hade injagat hos honom, blev övermäktig alla hans försök att förställa sig. Hela aftonen vandrade hans ögon till min tants ansikte med ett uttryck av den ängsligaste oro, som om han sett henne magra på stället. Han var medveten därom och lade band på sitt huvud, men saken blev alls icke bättre därigenom
