― 122 ―
att han satt med huvudet orörligt och rullade med ögonen som en automat. Vid kvällsvarden såg jag honom stirra på brödet (vilket händelsevis var tämligen litet) som om detta vore det enda som stod emellan oss och hungersnöden, och då min tant uppmanade honom att äta som vanligt, överraskade jag honom med att han stoppade bitar av sitt bröd och sin ost i fickorna, utan tvivel i avsikt att uppliva oss med dessa besparingar då vi hade kommit till ett framskridet stadium av utmagring.
Min tant däremot befann sig i en lugn stämning, som var en god läxa för oss alla och åtminstone för mig. Hon var ytterst nådig mot Peggotty, undantagandes då jag av glömska kallade henne vid detta namn, och tycktes vara fullkomligt hemmastadd, så främmande jag än visste att hon kände sig i London. Hon skulle ha min säng och jag skulle ligga i salongen för att hålla vakt över henne. Hon fäste stor vikt vid att hon, i händelse av eldfara, befann sig så nära floden, och jag tror att hon verkligen fann en tillfredsställelse i denna omständighet.
»Nej, min bästa Trot», sade min tant, då hon såg mig göra förberedelser för tillagandet av hennes vanliga aftondryck, »inte det där!»
»Ska det inte vara någonting, tant?»
»Inte vin, min vän, utan öl.»
»Men det finns vin här, tant, och du har ju alltid haft den tillagad av vin.»
»Göm vinet för den händelse att någon skulle bli sjuk», sade min tant. »Vi få inte ödsla med den varan, Trot. Ge mig öl — ett halvkvarter.»
Jag trodde att mr Dick rent av skulle till att svimma. Min tant var bestämd och gick själv efter ölet, och då det började bli mörkt, begagnade Peggotty och mr Dick tillfället för att tillsammans begiva sig till sin bostad. Jag skildes från den stackars karlen vid gathörnet, och han vandrade framåt med den stora draken på ryggen, ett levande monument av mänsklig bedrövelse.
Då jag kom tillbaka, gick min tant fram och tillbaka på golvet och veckade med fingrarna remsorna på sin
