― 123 ―
nattmössa. Jag värmde ölet och tillagade det rostade brödet enligt de vanliga ofelbara reglerna. Då det var färdigt åt henne, var även hon färdig att förtära det, med nattmössan på huvudet och med nedre delen av klänningen uppvikt över knäna.
»Det här är vida bättre än vin, min vän», sade min tant sedan hon hade tagit sig ett skedblad. »Det föder inte på långt när så mycken galla.»
Jag förmodar att jag såg något tveksam ut, ty hon fortfor.
»Se så, var tyst, barn. Om det inte händer oss något värre än att vi få lov att dricka öl, så kunna vi vara glada.»
»Ja, det är åtminstone vad jag själv skulle tänka, det kan jag försäkra dig, tant», svarade jag.
»Nå, varför tänker du det då inte?»
»Jo, därför att det är stor skillnad mellan dig och mig, tant.»
»Bah, prat och dumheter, Trot!» svarade min tant.
Hon fortfor därefter med en lugn belåtenhet, i vilken det låg föga om ens någon förställning, att med en tesked smutta på sitt varma öl och doppa de rostade brödskivorna däruti.
»Trot», sade hon, »jag är i allmänhet inte någon stor vän av främmande ansikten, men jag tycker verkligen bra mycket om din Barkis, det kan jag berätta dig.»
»Det är mig kärare än hundra pund att höra dig säga så», svarade jag.
»Världen är bra besynnerlig», sade min tant och gned sig på näsan. »Hur den där kvinnan kommit in i den med det där namnet, är mig rent av obegripligt. Det förefaller en som om det hade varit bra mycket lättare att födas till en Jackson eller någonting dylikt.»
»Hon är kanske av samma tanke; i alla händelser är det ju inte hennes fel att hon har det», anmärkte jag.
»Nej, Jag förmodar det», genmälde min tant, ehuru hon icke gärna tycktes vilja medgiva det, »men det är bra förargligt. Emellertid heter hon nu Barkis, och det är
