― 124 ―
ändå alltid en tröst. Barkis håller bra mycket av dig, Trot.»
»Det finns ingenting i världen som hon inte skulle vilja göra för att visa det», sade jag.
»Det tror jag med», svarade min tant. »Har inte den stackars enfaldiga tokan tiggt och bett mig att jag skulle taga emot litet pengar av henne — eftersom hon har för mycket av den varan! Den löjliga tokan!»
Min tants glädjetårar rent av tillrade ned i det varma ölet.
»Det är den löjligaste varelse som någonsin funnits till», fortfor min tant. »Från första ögonblicket jag såg henne hos det kära, välsignade barnet, din mor, visste jag att hon var den löjligaste av alla dödliga. Men det finns goda sidor hos Barkis.»
Genom att låtsa som om hon skrattade fick hon tillfälle att föra handen till ögonen, och sedan hon gjort detta, återgick hon till det rostade brödet och samtalet.
»Ja, Gud tröste oss!» suckade min tant. »Jag känner till alltsammans, Trot! Barkis och jag språkade tillsammans därom medan du var borta med Dick. Jag vet alltsammans. Jag för min del begriper inte vad de där olycksaliga flickslinkorna tänka på. Det förundrar mig att de inte krossa sitt huvud mot — mot kaminen», tillade hon, sannolikt av det skäl att hon höll ögonen fästa på min.
»Stackars Emili!» sade jag.
»Bah! Tala inte med mig om stackare. Hon borde ha tänkt på allt det där innan hon anställde så mycken olycka! Ge mig en kyss, Trot. Det gör mig ont att du så tidigt fått göra en så sorglig erfarenhet.»
I det jag lutade mig fram, ställde hon glaset på mitt knä för att hålla mig kvar och sade:
»Ack, Trot, Trot! Så att du inbillar dig vara kär? Gör du det verkligen?»
»Inbillar mig, tant!» utbrast jag, så röd i synen som jag möjligtvis kunde bli. »Jag tillber henne av hela min själ!»
»Dora, kantänka!» sade min tant. »Och du tycker väl förmodligen att den lilla varelsen är bra förtjusande?»
