― 125 ―
»Min bästa tant», svarade jag, »ingen kan göra sig den ringaste föreställning om vad hon är.»
»Så-å! Och hon är inte enfaldig?»
»Enfaldig, tant!»
Jag tror fullt och fast att det icke en enda gång hade fallit mig in att tänka på huruvida hon var det eller icke. Tanken därpå harmade mig naturligtvis. men frapperade mig likväl såsom någonting alldeles nytt.
»Och inte flyktig?»
»Flyktig, tant!»
Jag kunde endast upprepa den förmätna frågan med samma slags känsla varmed jag hade upprepat den förra.
»Nå nå», sade min tant, »jag frågar ju bara. Jag menar inte något ont därmed. Stackars lilla par! Och ni tro således att ni äro skapade för varandra och att ni skola komma att föra ett makligt och angenämt liv, som två vackra sockerdockor, eller hur, Trot!»
Hon gjorde mig denna fråga på ett så vänligt sätt och med en så mild, halvt skämtsam, halvt bedrövad min, att jag blev riktigt rörd.
»Jag vet nog, tant», svarade jag, »att vi äro unga och oerfarna och vi säga och tänka kanske också en hel hop som kan vara enfaldigt nog, men vi älska varandra uppriktigt, därom är jag övertygad. Om jag kunde tro att Dora någonsin kunde älska någon annan eller upphöra att älska mig, eller att jag någonsin kunde älska någon annan eller upphöra att älska henne, vet jag inte vad jag skulle göra — mista förståndet, tror jag.»
»Ack, Trot», sade min tant, i det hon skakade på huvudet och log ett allvarligt löje, »blind, blind, blind!… En viss person, som jag känner, Trot», fortfor hon efter en stunds tystnad, »äger, ehuru han är av ett mycket vekt och böjligt sinnelag, ett allvar i känslan, som erinrar mig om det stackars barnet. Allvar är det som denna person måste söka för att hålla sig uppe och bli en bra karl — djupt, trofast, orubbligt allvar.»
»Ack, om du bara kände Doras allvar, tant!» utbrast jag.
