― 128 ―
samhet. Den person, som under hela natten hade spelat på harpa, sökte förgäves att övertäcka sitt instrument med en nattmössa av vanlig storlek, då jag omsider vaknade eller rättare sagt slutade att försöka somna och slutligen såg solen skina in genom fönstret.
Den tiden fanns det ett gammalt romerskt bad vid den nedre ändan av en av de gator som gå nedåt Strand — det finns där kanske ännu — i vilket jag tagit mig mången kall doppning. Sedan jag hade klätt mig så tyst som möjligt och bett Peggotty gå min tant till handa, kastade jag mig huvudstupa däri och gjorde därefter en fotvandring till Hampstead. Jag hoppades att denna raska kur skulle något litet uppfriska min hjärna, och jag tror även att den gjorde gott, ty jag kom snart till den övertygelsen, att det första jag borde göra, var att se till om jag icke kunde få mitt kontrakt upphävt och få den erlagda inskrivningssumman tillbaka. Jag åt litet frukost i ett värdshus och gick därefter, med huvudet fullt av de första försöken att förbättra våra förändrade omständigheter, tillbaka till Doctors’ Commons längs de vattnade gatorna och i en behaglig doft av sommarblommor, som växte i trädgårdarna eller infördes till försäljning på stadens torg.
Jag kom emellertid så tidigt till kontoret, att jag måste vänta en halvtimme innan gamle Tiffey, som alltid var den förste, kom med sin nyckel. Därefter satte jag mig i min mörka vrå och såg på solskenet på skorstenarna mitt emot och tänkte på Dora, till dess mr Spenlow infann sig, styv och stärkt som vanligt.
»God morgon, Copperfield», sade han; »vackert väder i dag.»
»En särdeles vacker morgon», svarade jag. »Skulle jag kunna få tala några ord med er innan ni går tll sessionsrummet?»
»Med största nöje. Kom in i mitt rum.»
Jag följde honom in i hans rum, där han började att taga på sig sin kappa och ordna sin toalett framför en liten spegel, som hängde innanför en skåpdörr.
