― 143 ―
»Kom inte med sådana där dumheter!» sade min tant allt annat än blidkad. »Jag orkar inte höra sådant där prat! Jag är ingenting ditåt. Om ni är en ål, sir, så uppför er som en sådan, men om ni är en människa, så laga att ni håller edra lemmar i styr. Jag får säga er», fortfor min tant i högsta förtrytelse, »att jag inte ämnar låta driva mig från vettet av sådana där ormslingringar och korkskruvsvridningar!»
Mr Heep såg tämligen flat ut, såsom väl också de flesta människor skulle ha gjort vid detta utbrott, som fick en ytterligare kraft genom det harmsna sätt varpå min tant efteråt kastade sig i sin stol och skakade på huvudet åt honom, som om hon varit färdig att springa upp och kasta sig över honom. Men han sade till mig i en ödmjuk ton:
»Jag vet mycket väl, master Copperfield, att miss Trotwood, ehuru en förträfflig dam, har ett häftigt lynne (jag hade det nöjet, skulle jag tro, att känna henne förr än ni, master Copperfield, medan jag ännu var en ringa skrivare), och det är ju helt naturligt att det blivit häftigare under närvarande omständigheter. Det är mycket mera underligt att det inte blivit vida värre. Jag har endast kommit för att säga, att om det vore någonting som vi, mor och jag, eller Wickfield och Heep kunde göra under närvarande omständigheter, vore det oss mycket kärt. Jag får ju gå så långt?» sade Uriah med ett matt leende åt sin kompanjon.
»Uriah Heep», sade mr Wickfield i en enformig, tvungen ton, »är en duktig affärskarl, Copperfield. Jag håller fullkomligt med om vad han säger. Ni vet att jag sedan gammalt intresserat mig för er. Men även detta oavsett, instämmer jag i alla händelser med Uriah Heep.»
»Å, vilken belöning det är att åtnjuta ett sådant förtroende!» sade Uriah och drog upp det ena benet med fara att ådraga sig en ny tillrättavisning av min tant. »Men jag hoppas bli i stånd att i någon mån kunna lätta affärernas mödor och besvärligheter för honom, master Copperfield!»
