― 144 ―
»Uriah Heep är mig till stor lättnad», sade mr Wickfield med samma slöa ton. »En tung börda har tagits ifrån mig, Trotwood, genom att få en sådan kompanjon.»
Jag visste att den röde räven lät honom säga allt detta för att visa honom för mig sådan som han hade antytt honom vara den där natten då han förgiftade min sömn. Jag såg åter samma vidriga leende på hans ansikte och huru han observerade mig.
»Du tänker väl inte gå, pappa?» sade Agnes oroligt. »Vill du inte gå tillbaka med Trotwood och mig?»
Jag tror att han hade ämnat se på Uriah innan han svarade, så framt icke denne hedersman hade kommit honom i förväg.
»Jag är själv upptagen av affärer», sade Uriah, »i annat fall skulle det ha varit mig ett nöje att stanna hos mina vänner. Men jag överlämnar åt min kompanjon att representera firman. Miss Agnes, alltid er ödmjuke tjänare! Jag önskar er en god dag, master Copperfield, och betygar er min ödmjuka vördnad, miss Trotwood.»
Med dessa ord avlägsnade han sig, kyssande på sin stora hand åt oss och skelande på oss liksom under en vidrig mask.
Vi sutto nu ett par timmar och talade om de gamla glada dagarna i Canterbury.
Sedan mr Wickfield hade blivit överlämnad åt Agnes, fick han snart större likhet med sitt forna jag, ehuru en ingrodd dysterhet vilade över honom, vilken han ej kunde skaka av sig. Emellertid klarnade han likväl upp och gladde sig tydligen över att höra oss återkalla i minnet de små händelser från vårt tidigare liv, av vilka han erinrade sig så många. Han sade, att han, då han nu åter var tillsammans med Agnes och mig, tyckte sig flyttad tillbaka till flydda dagar och att han önskade, att dessa aldrig hade förändrats. Jag är fullt förvissad om att det i Agnes milda anlete, ja,
