― 145 ―
endast i den lätta tryckningen av hennes hand på hans arm låg ett inflytande som utövade en underbar verkan på honom.
Min tant, som nästan under hela tiden hade varit sysselsatt med Peggotty i det inre rummet, ville icke följa oss bort till det ställe där de bodde, men yrkade på att jag skulle gå, och jag gjorde så. Vi åto middag tillsammans. Efter middagen satt Agnes, liksom i forna dagar, vid hans sida och slog i vin åt honom. Han drack vad hon bjöd honom, men icke mera — liksom ett barn — och vi sutto alla tre vid fönstret till dess aftonen började inbryta. Då det nästan hade blivit mörkt, lade han sig ned på en soffa, där Agnes stödde hans huvud med en kudde och en stund lutade sig över honom, och då hon kom tillbaka till fönstret, var det ej så mörkt att jag icke kunde se tårarna glimma i hennes ögon.
Jag ber till Gud, att jag aldrig måtte glömma den dyra flickan i hennes kärlek och trofasthet under denna tid av mitt liv, ty om jag gjorde det, skulle mitt slut vara nära, och då skulle jag önska att som bäst komma ihåg henne. Hon fyllde mitt hjärta med så goda beslut, stärkte till den grad min svaghet genom sitt föredöme, ledde så — jag vet icke huru, ty hon var alltför blygsam och mild för att giva mig mångordiga råd — den oroliga ivern och de vacklande föresatserna hos mig, att jag är övertygad, att allt det ringa goda, jag gjort, och allt det onda, jag underlåtit att göra, bör tillskrivas henne.
Och hur talade hon icke med mig om Dora, medan vi sutto i mörkret vid fönstret! Hur hon lyssnade till mina lovtal över henne, hur hon själv prisade henne och spred några glimtar av sitt eget rena ljus över den lilla fegestalten och gjorde den ännu mera kär och oskyldig i mina ögon! O Agnes, du min barndoms syster, om jag då hade vetat vad jag först långt efteråt fick veta! —
Då jag kom ned, stod en tiggare på gatan, och då jag
10.— David Copperfield. II.
