― 153 ―
ligt hemmastadd, och band den vid en ring i det tomma vagnshusets vägg, varefter han trädde in i frukostrummet med ridspöet i handen. Det var mr Jack Maldon, och mr Jack Maldon hade alldeles icke blivit förändrad till sin fördel i Indien, föreföll det mig. Jag befann mig emellertid i en så strängt dygdig stämning mot unga män vilka icke fällde träd i svårigheternas skog, att mitt intryck bör mottagas med vederbörlig försiktighet.
»Mr Jack!» sade doktorn. »Copperfield!»
Mr Jack Maldon tryckte min hand, ehuru icke så synnerligen varmt, tyckte jag, och med en min av slö nedlåtenhet, varöver jag i tysthet kände mig högligen uppbragt. Men hans slapphet och slöhet voro i allmänhet taget en underbar syn, med undantag av då han vände sig till sin kusin Annie.
»Har ni ätit frukost ännu, mr Jack?» sade doktorn.
»Jag äter mycket sällan frukost, sir», svarade han, med huvudet tillbakalutat i en länstol. »Det tråkar ut mig.»
»Är det några nyheter i dag?» frågade doktorn.
»Nej, inga alls, sir», svarade mr Maldon. »Det talas om att folk hungrar och är misslynt norr ut, men det finns alltid hungriga och missnöjda någonstans.»
Doktorn såg allvarlig ut och sade, som om han önskade byta om samtalsämne:
»I sådant fall finns det inte något nytt; och inga nyheter äro goda nyheter, påstås det.»
»Det står en lång historia i tidningarna om ett mord», anmärkte mr Maldon. »Men någon blir ju alltid mördad, och jag läste det inte.»
Ådagaläggandet av likgiltighet för alla människosläktets handlingar och passioner ansågs den tiden, tror jag, icke för en så utmärkt egenskap som jag märkt att det sedan blivit ansett. Jag har upplevat tider, då denna likgiltighet varit i högsta grad modern, och sett den framställas med så mycken framgång, att jag träffat på åtskilliga fina damer och herrar, som lika väl hade kunnat vara födda till kålmaskar. Den gjorde kanske ett djupare intryck på mig nu, emedan den var något nytt för
