― 154 ―
mig, men den bidrog bestämt icke till att höja min tanke om eller stärka mitt förtroende till mr Jack Maldon.
»Jag kom för att fråga om Annie har lust att gå på operan i afton», sade mr Maldon vänd till henne. »Det är sista gången man kan få höra något av värde under denna säsong, och en sångerska uppträder, som hon verkligen bör höra. Hon är verkligen alldeles utmärkt och dessutom», tillade han i det han åter tog på sig sin slöa och likgiltiga min, »är hon så förtjusande ful.»
Doktorn, som alltid gladde sig över vad som tycktes böra kunna roa hans unga hustru, vände sig nu till henne och sade:
»Du måste gå, Annie; du måste gå.»
»Jag vill helst låta bli», svarade hon. »Jag föredrar att stanna hemma; jag stannar helst hemma.»
Utan att se på sin kusin, vände hon sig därefter till mig och frågade efter Agnes; om hon skulle komma och hälsa på henne och om det inte var troligt att hon skulle komma i dag samt var så förvirrad och förlägen, att det förundrade mig hur ens doktorn, som satt och bredde smör på sitt rostade bröd, kunde vara blind för något som var så synbart.
Men han såg ingenting. Han sade till henne på sitt godmodiga sätt, att hon var ung och borde roa och förströ sig och icke låta tråka ut sig av en tråkig gammal struffel. Dessutom, sade han, längtade han att få höra henne sjunga alla den nya sångerskans arior för honom, och hur skulle hon väl kunna göra det, om hon icke gick dit? Doktorn samtyckte därför på hennes vägnar, och mr Jack Maldon skulle komma igen till middagen. Då detta hade blivit avgjort, begav sig mr Jack till sin syssla, förmodar jag; i alla händelser red han bort och såg mycket slö och sysslolös ut.
Den följande morgonen var jag helt nyfiken att få veta om hon hade varit på operan. Nej, det hade hon icke, utan hade skickat sin kusin återbud och hade gått ut på eftermiddagen för att besöka Agnes och hade förmått Agnes att följa med, och de hade gått hem över fäl-
