― 170 ―
eget kök med den övertygelsen att min tant var galen, och då min tant var ytterst likgiltig för mrs Crupps liksom för alla andras tankar och snarare stärkte henne i hennes tro än sökte försvaga den, blev den fordom så djärva mrs Crupp efter några få dagars förlopp så rädd, att hon, hellre än att möta min tant i trappan, sökte att gömma sin tjocka lekamen bakom en dörr, varifrån dock alltid en bred kant av flanellstubben stack fram, eller också tog sin tillflykt till någon mörk vrå. Detta vållade min tant en så obeskrivlig tillfredsställelse, att jag tror att hon fann ett nöje uti att, så ofta det var troligt att mrs Crupp skulle vara i farvattnet, ströva upp och ned i trapporna, med hatten vansinnigt uppspetad överst på hjässan.
Min tant, som var ovanligt ordentlig och uppfinningsrik, gjorde så många små förbättringar i våra husliga anordningar, att jag tyckte mig ha blivit rikare i stället för fattigare. Bland annat förvandlade hon skafferiet till toalettrum åt mig och köpte och fiffade upp en säng åt mig, så att den om dagen liknade ett bokskåp så mycket en säng möjligen kunde det. Jag var föremålet för hennes ständiga omsorg, och min egen stackars mor skulle icke kunnat älska mig högre eller mera lägga sig vinn om att göra mig lycklig.
Peggotty hade ansett för en stor utmärkelse att hon hade fått lov att deltaga i dessa arbeten, och ehuru hon ännu alltjämt behöll något av sin gamla fruktan för min tant, hade hon dock erhållit så många bevis på uppmuntran och förtroende, att de voro de bästa vänner i världen. Men den tid hade nu kommit (jag talar om den lördag då jag skulle dricka te hos miss Mills), då det blev nödvändigt för henne att resa hem och uppfylla de plikter hon hade åtagit sig i fråga om Ham.
»Så farväl då, Barkis», sade min tant, »och var rädd om er! Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli bedrövad över att mista er!»
Jag följde Peggotty till diligenskontoret och såg henne fara bort. Hon grät vid avskedet och rekommenderade sin bror åt min vänskap, liksom Ham hade gjort.
