― 171 ―
Vi hade icke hört det ringaste ifrån honom, sedan han gick bort den där solljusa eftermiddagen.
»Och nu, min egen kära Davy», sade Peggotty, »om ni medan ni är i lära skulle komma i förlägenhet för pengar eller, sedan ni lärt ut, skulle behöva något att sätta bo för (och endera eller bådadera måste ni komma att göra, min älskling), så vem har väl så god rätt att be om att få låna er dem, som min söta flickas eget enfaldiga kräk?»
Jag var icke så barbariskt självständig, att jag kunde låta bli att svara, att om jag komme att låna pengar, skulle det bli av henne. Näst efter det att jag genast hade mottagit en större summa tror jag att detta lände Peggotty till större tröst än något annat som jag kunde ha sagt eller gjort.
»Och hör nu», viskade Peggotty, »säg den vackra lilla ängeln, att jag så gärna skulle velat se henne bara en enda minut! Och säg henne också, att innan hon gifter sig med min gosse, ska jag komma och göra ert hus så fint och vackert åt er, ifall ni tillåter mig det.»
Jag förklarade, att ingen annan skulle få röra vid det, och detta gjorde Peggotty så glad, att hon var vid gott lynne då hon reste.
Jag sysselsatte mig hela dagen i Commons så mycket jag möjligen kunde med en hel hop planer och funderingar och begav mig vid den utsatta tiden till mr Mills gata. Mr Mills, som var en förskräcklig människa att sova efter middagen, hade ännu icke gått ut, och det fanns icke någon fågelbur i det mellersta fönstret.
Han tvang mig att vänta så länge, att jag innerligt hoppades att klubben skulle pliktfälla honom för hans söl. Äntligen kom han ut, och så såg jag min egen Dora hänga upp fågelburen och titta ut på balkongen för att se efter mig samt springa in igen, då hon fick se mig, varemot Jip stannade kvar och skällde ursinnigt på en ofantlig slaktarhund nere på gatan, som kunnat taga honom i en munsbit.
Dora kom emot mig i salongsdörren, och Jip kom rusande ut och skällde av alla krafter, som om han trott
